I söndags hade vi vårt årliga pepparkaksbak med barnen (de äldsta är 21 och snart 24 år men i mig är de fortfarande ”barnen”). Det var för mörkt för att fota då, och egentligen rätt skönt att bara vara i stunden i stället för att stå bakom kameran, så jag har inga bilder att visa. Men tog ett gäng idag i stället. Vi gör alltid var sitt stort hjärta som får hamna på spiselkransen sedan. I år med sällskap av lummer och juläpplen.
Höstens rönnbärskrona som jag och Agnes gjorde i september har jag lindat med grön mossa och hips vips blev det en julkrona i stället.
Jag bakade massor med pepparkaksdeg i år så fast vi bakade i flera timmar så var hälften kvar. Idag lyxade jag till det med en egen liten bak-stund. Julmusik, en liten degklutt, värmande eld i vedspisen och dagsljus att fota i.
Då vi åkte till Stockholm på höstlovet köpte vi några nya pepparkaksformar som kom till användning i söndags. Vi har nu pepparkaksburken fylld med allsköns figurer som till exempel ugglor, sköldpaddor och hattifnattar. Kul såklart men jag tycker bäst om att baka de klassiska formerna. Sist jag var på Röda Korset hittade jag en så fin grisform. Uppnäst, på gränsen till högfärdig.
Vi använder spisplattorna på vedspisen rätt ofta men enda gången vi använt ugnen är då vi bakat pepparkakor. Jag tycker de på nåt sätt blir ännu godare då de gräddas i eldens hetta. Säkert inbillning, kanske är det bara mysfaktorn som förhöjer smaken men om det känns bättre och mysigare, varför låta bli?
Finns inte mycket som är godare än pepparkakor och kall mjölk. Särskilt i advent <3
2 svar
Pepparkaksbaket (och att dekorera) är den viktigaste traditionen i min familj också! Pappa kavlar ut degen, fyra ”ungar” (18-29 år) stansar pepparkakor för glatta livet och mamma passar ugnen. Det är en alldeles särskild närvaro i det! Och precis som du har jag en gammal grisform som favorit och som jag tror gått i arv från min farmors föräldrar. Mindre uppnäst men jag spritsar alltid ett brett leende på den.
Men vad sjutton står det på det sista pepparkakshjärtat? Pörpel åh fy fan?
Hahaha, du såg det?! Attans. Jag tänkte att ingen skulle märka 🙂 Vi gör alltid var sitt hjärta med våra namn eller särskilda kännetecken för oss eller vad vi vill. Detta är min mans pepparkaka. Jag brukar tracka honom lite för att han ofta inleder dagen med att säga orden Åh fy fan då han sätter sig upp i sängen. Det bara kommer, som en reflex. Hur uppåt han än är så kommer de där orden ur hans mun med jämna mellanrum ändå.
Agnes har ett eget litet språk som låter som svengelska ungefär. Då kallar hon mig mörmel och Micke pörpel, uttalat med engelska r. Så, nu vet du 🙂