Nästa helg är det första advent och vi ska plocka fram alla stakar och stjärnor, adventsgranar och finheter. Men än är det november och väntan inför advents väntan. Jag vill vänta med gran till advent, men en- och tallris får gärna fylla vårt hem med naturliv så länge. Jag behöver ta hem och låta något från naturen spegla var vi står i årscykeln, året om. Det förankrar mig och ger mig perspektiv. Håller mig i nuet och påminner mig om att tiden går i den takt den vill, hur vi människor än försöker bromsa eller stressa på den.
Höstens hårda stormar har lagt många tallar på marken. Att vandra i vissa delar av skogen känns lite som att gå över ett stridsfält när allt är över. Vördnadsfullt plockar jag några kvistar från toppen med kottarna kvar. Tackar, tar med hem och sätter i vatten. Låter leva lite till.
I backen mellan trädgården och åkern ner mot havet växer enris under björkarna. Jag knipsar några grågröna kvistar och sätter i en liten glasburk på handfatet. De med bär på är extra vackra tycker jag.
En bukett får ta plats i köket också. I risgrynsburken jag hittade på loppis häromveckan. Och en på bordet i köket. Och en i salen. Det går inte att få för mycket grön tidsförankring <3
