När jag mest känner mig trött. Och en märklig blandning av otålig och handlingsförlamad. Då kan juni hjälpa mig på fötter. I helgen kände jag plötsligt att jag inte orkade med de smutsiga fönstren och fläckiga, fula, för långa gardinerna i salen längre. Inte en sekund till faktiskt. Det kändes som att de sunkade ner energin i hela huset och täckte för och avskärmade oss från junis ljuvlighet. Micke putsade fönstren medan jag tvättade gardinerna och plockade fram spetsgardinerna vi hittade då vi röjde upp i pannrummet här i vår. Oanvända och fortfarande i förpackning. Kommer inte ens ihåg när jag köpte dem. De var lite för långa men inte orkar jag sy i det läget. Blir ju arg bara jag sneglar åt en symaskin. Jag klippte av dem i (hyfsat) rätt längd bara och så får det gå som det går. Just med spets tycker jag det är rätt fint utan tjock fåll längst ner. De får gärna vara lätta och tunna hela vägen. Så de lyfter och fladdrar i rummet då fönstret står öppet.
Vilken skillnad det gör med rena fönster ändå. Särskilt i den evighetsljusa sommartiden. Synd att jag tycker så illa om att putsa dem. Kan vara det tråkigaste som finns. Men att plocka in junibuketter är ju också viktigt. Och det är jag flitig på. Knappt satt gardinerna uppe förrän jag stod ute på åkern med blommor i famnen. Vi försöker bli av med lupinerna som växer där på en fläck, så de inte ska konkurrera ut de andra ängsblommorna. Eftersom de är två-åriga ska det visst fungera så att om en plockar alla blommor så att det inte kommer nya frön i jorden så ska de vara borta på ett par år. Känns väldigt mycket bättre än att gräva och bråka med envisa rötter, eller att hälla kemikalier i jorden. Och så får vi njuta buketter på köpet.
Gurkört och hundkex är också fint. Salen känns som ett riktigt höst/vinterrum med sina tunga skåp och röda möbler. Men lite lättare och somrigare blev det allt. Nu längtar jag regniga sommarlovsdagar här. Med filmklassiker och glasskålar <3
