I onsdags kväll fick Vera äntligen värkar. Vi hade gått och väntat och sökt tecken i många dagar. “Ser hon inte lite påverkad ut? Visst rör hon sig annorlunda?” Det var önsketänk varje gång. Men så i onsdags började det droppa fostervatten och Vera sökte sig till oss och pratade och pratade. Som att hon försökte berätta vad hon upplevde och fråga vad som hände. Lilla hjärtat. Det gick ganska fort fram första timmarna. Hon fick allt tätare mellan värkarna, flåsade och sökte en bekväm och trygg plats.

Men så stannade det hela liksom av. Timmarna gick, familjen hade somnat och till sist blev jag orolig. Har ju läst att det kan vara farligt både för ungar och mamman om de blir kvar för länge. Googlade att man kan stimulera sammandragningarna genom att massera runt brösten så jag gav henne en riktig massage på hela magen, det tog skruv men hon började inte krysta.

Jag ringde veterinären som föreslog att jag skulle ta lite olja på fingret och försiktigt gnida runt vulvan. Å! Det kändes så hemskt, som att jag gjorde Veras smärtor ännu värre. Jag hade förväntat mig att hon skulle fräsa eller åtminstone dra sig undan från mig men det var som att hon visste att det behövdes. Att jag ville henne väl. Hon såg mig i ögonen med sin kloka blick medan jag tröstade och uppmuntrade. Vi samarbetade liksom. Och så kom den första! En liten vit-grå blöt tuss som genast började pipa och söka sig fram. Känslostorm!

Mellan tre och fem på natten föddes fyra små knoddar som alla mådde bra. Tack och lov! Men Vera var totalt utmattad. Låg bara och flåsade och ville varken röra sig, äta eller dricka i flera timmar efteråt. Till sist blev jag rädd att hon hade nån unge eller delar av moderkaka kvar där inne så det blev ett akutbesök till veterinären med hela högen men det var inget som tur var. Framåt eftermiddagen var hon sig själv igen och vi kunde slappna av alldeles. Och glädjas. Underbara småtussar!

Bara en av dem är svart-vit som Vera. Två är grå-vita och det fjärde är vit med randiga fläckar i grå/beige/svart. Antar att den svartvita katt jag såg Vera med då hon löpte inte är pappan trots allt!

De är så bedårande. Det är svårt att slita sig från korgen och få nåt vettigt gjort. Fast vad kan vara mer vettigt i det här läget än att tomglo, fånle och prata med bebisröst?