Igår kom jag hem stressad och trött från stugan. Av anledningar som jag förstår att de flesta nog inte skulle bli stressade och trötta av. Så förutom att vara stressad och trött kände jag mig också ledsen för jag blev påmind om en tid då den känslan var mitt normaltillstånd. Och att min hjärna aldrig verkar bli sig lik sedan dess.

I stället för att ta tag i packningen direkt som jag brukar så slängde jag den på golvet innanför dörren i hallen och gick raka spåret till min bästa kraftplats – gungstolen i köket. Min inre kritiker spottade hetsigt ur sig både det ena och det andra om hur överkänslig och dålig jag är. Och lat. Jag lät henne veta att hennes åsikter varken var hjälpsamma eller välkomna just nu. Till sist lade hon armarna i kors över bröstet, nöp ihop läpparna, fnös högljutt och tystnade sedan äntligen. Jag sörplade kaffe och blundade till väggklockans tick-tack tills jag hade landat tillbaka i mig själv.

En stilla längtan efter inspiration började pyra inuti så jag bläddrade i några majnummer av Gård & Torp och scrollade maj-arkiv på ett par favoritbloggar. Och plötsligt väcktes längtan att röra runt i energierna här hemma genom att möblera om i köket. Det gör jag ju varje vår och höst men den här gången ville längtan inte att jag skulle ställa allt på det vanliga vår/sommarsättet. Jag ville testa något annat.

Blev så ivrig så jag rev datorn i golvet men den höll som tur var. Fick hjälp av tålmodig tonåring att flytta runt de tyngsta möblerna. Kände att de svagt gulnade gardinlängderna i söderfönstret måste ner NU. Hade inte ens tid att hämta en stol utan stod och sträckte mig på den vinglande gungstolen för att nå. Kom på att den vita broderade gardinkappan jag fyndat på Röda Korset för en tjuga skulle kännas fin här och släppa in massor med ljus och vårenergi. Struntade i att jag kanske borde putsa fönstret innan jag hängde upp den. Dumt att hejda sig mitt i inspirationsivern, det vet jag av erfarenhet. Jag småsprang hit och dit. Plockade bort, tog fram, lämnade och hämtade saker. Hamrade, klättrade, kröp, bar och kånkade. Och landade till sist i en skön vi-börjar-såhär-tillfredsställelse.

Någon radikal skillnad är det väl egentligen inte men det känns väldigt annorlunda. Och bra. I stället för att ställa matgruppen mitt i rummet som vi brukar ha den sommartid så ställde jag den vid österfönstret mellan skafferiet och kylskåpen. Med utsikt över åkrarna och viken. Där har den aldrig stått förut. Först kändes det ovant med den tomma ytan mitt i köket men jag rullade ut en trasmatta snett genom rummet och då jag känt på luftigheten en stund så kändes det helt rätt. För nu åtminstone. Det går lätt att röra sig här. Dansa om man vill.

Eller sträcka ut sig på golvet i en skön pose om en föredrar det. I morse hann jag knappt få i mig frukosten innan jag måste ut och plocka några kvistar knoppande hägg till kannan på köksön och en liten bukett av de få vitsippor som slagit ut under mormors syren till köksbordet. Dessa naturskatter och den lilla vita gardinkappan är det enda ”nya”. Men känslan är nästan lika ny i mig som om vi skulle bytt ut möbler eller tapetserat om. Tänk vad en kan förändra bara genom att flytta på saker hemma. Och hur måendet kan skifta på ingen tid alls då en lyssnar på, respekterar och följer sin längtan.

Måste också erkänna att det kändes rätt skönt då den inre kritikern stod och gapade över hur driven jag är då jag ger mig själv rätt förutsättningar <3