Förra våren förlängde vi den lilla traktorvägen som går upp till gården nerifrån viken och gjorde en rundel framför huset. Underbart att kunna köra ända fram till dörren då vi veckohandlat eller kanske fyndat nån fin tung gammal möbel, vad vet jag. Vi klurade innan på vad vi skulle plantera i den stora rundeln. Gräsmatta har vi sannerligen så det räcker och det är inte någon favorit varken hos Micke eller mig. Till sist kom vi fram till att vi skulle ta de mängder med åkerbärsplantor som spridit sig till odlingsbäddarna och sätta ner där.
Traktorn vi hade till hjälp öste dit ett lass matjord och åtskilliga timmar stod jag sedan på huk och slogs med myggen och planterade åkerbärsplantor. Vi såg framför oss hur de skulle sprida sig lika ivrigt där som de gjort i köksträdgården, och bilda en matta som både var lättskött och vacker och gav massor med bär. Besvikna kunde vi snabbt se att åkerbären såg ut att må jättedåligt och i stället bredde ogräset ut sig till förbannelse. Vi gjorde ett par försök att rensa bort allt ogräs men snabbt såg det likadant ut igen. Orken tröt och vi tänkte att vi får göra om alltihop nästa sommar. När snön tinat bort i vår såg det verkligen eländigt ut, men så började åkerbärsplantorna spira och det visade sig att de hade spridit sig i massor! Och några veckor senare hade något ännu bättre växt fram – rundeln hade blivit till en äng!
Mellan åkerbärsplantorna spirar nu alla möjliga ängsväxter. Smörblomma, rödblära, kråkvicker, klöver, ängssyra, rölleka, prästkragar och olika sorters gräs.
Vi som drömt om ännu mera ängsblommor på våra marker, har plötsligt en hel mängd alldeles utanför ytterdörren! Utan att ha lyft ett finger. Tack mamma Jord. Det surrar och fladdrar av humlor, fjärilar och bin i vår ängsrundel. Jo, och Vera och Doris verkar älska den också, av någon anledning.
Vi har fått flera sådana överraskningar i trädgården i år. Som vid mormors pion där jag inte orkat bry mig om ogräsrensningen. Där dök det upp en stor fin förgätmigej, något jag länge tänkt sätta här i trädgården någonstans. Nästan överblommad nu men fin ändå. Så tacksamt att ha blommor att njuta av innan pionerna och klätterrosen slagit ut.
Jag har haft lite dåligt samvete för att vi låtit växtligheten komma ända in mot stammen vid körsbärsträdet vi planterade för några år sedan, vet ju att det är bra att hålla undan gräset närmast eftersom det ”stryper” stammen. Men så upptäckte jag att det inte alls var gräs närmast utan en himla söt liten rundel av smörblommor. Tur att vi inte varit där och ryckt upp alltihop!
Jag tänker att det nog är med trädgård som med livet i stort. Att när vi slutar försöka maniskt styra och kontrollera allt så kan det bli precis lika bra ändå.
Eller mycket bättre.