Här kommer del två i inläggsserien om rensningsnormen och hur vi kan se på våra hem och saker även från andra vinklar. (Första delen hittar du här.) En motivering som ofta lyfts i samband med att vi uppmanas att rensa våra hem är att vi ska få så lite som möjligt kvar att behöva ta hand om, och därför spara tid. Som att det är självklart att om vi behöver dra ner på tiden vi lägger på något område i våra liv så är det tiden vi lägger på våra hem som borde ryka. Det resonemanget förutsätter ju att hemmet och dess omvårdnad har reducerats till ett tidskrävande aber. Ett nödvändigt ont att få praktiskt och snabbt överstökat. Så att vi kan lägga ännu mer tid på annat som enligt normen värderas som viktigare. Inte sällan förknippat med jobb/aktiviteter/prestation. För hur skulle det se ut om människor skulle prioritera, och lägga tid på att älska och vårda sina hem och saker? Skapa alldeles egna kraftplatser där vi trivs så bra och slappnar av så starkt att vi vill spendera mer tid där än ute i världen, jagandes efter mer? Inte skulle det gagna prestations- och konsumtionssamhället i alla fall…
När vi uppmuntras att skala av hemmet så mycket som möjligt med syftet att slippa lägga tid på det, så säger det att hemmet bör vara lågprioriterat. Men tänk om relationen till hemmet är som vilken relation som helst. Gör vi allt vi kan för att behöva lägga så lite tid som möjligt på det, så märks det av i känslan vi får tillbaka. Den håller sig på ytan. Ofta ganska svag och sval. Medan relationen stärks av äkta omtanke och engagemang. När vi väljer att prioritera och investera i den så ger den tillbaka.
Med det här vill jag inte säga att vi alla borde lägga mer tid på/i våra hem, bara att det kan vara intressant att utmana idén om att skala av hemmet för att spara tid. Att fundera över och känna in vad en värderar och verkligen vill lägga tid på och – minst lika viktigt – vad en då också väljer bort. Det finns såklart inga rätt och fel här. Det är bara du som vet vad som är sant för dig.
Men om vi kan se hur omsorgen vi lägger på våra hem i förlängningen också är omsorg vi lägger på oss själva, för att vi är värda att leva på en plats som genomsyras av omtanke och kärlek. Om den tid vi lägger på att vårda våra hem också är tid vi lägger på vårt egna välmående. Då kanske omvårdnaden av hemmet kan få vara mer? Än något att så snabbt som möjligt få överstökat.
