Jag tror att julpyntandet redan i oktober och vårpyntandet redan första veckan i januari är symptom på samma sak – rädslan för mörker och tristess. Vem vi blir och hur vi kommer att må om vi bara stannar upp i det. ”Man måste ju få pigga upp den mörka hösten med julkänsla.” Man måste ju få pigga upp trista januari med vårkänsla.” Det är inte konstigt att vi gör så. Vi är cykliska naturvarelser i grunden, men infösta i en forcerad linjär livsstil som vill ha oss produktiva och just – uppiggade – året om.
Det kanske allra bästa med årstiderna är att deras rytm är en av ytterst få saker i vår stressade tillvaro som vi inte kan öka tempot på. Vi kan hiva ut julsakerna mitt i jullovet, jaga uppdrivna pärlhyacinter i butikerna och stirra stint på våren långt där borta i horisonten bäst vi vill, det är ändå bara femte januari idag och en hel massa vinter kvar.
Vad händer om vi slutar försöka blunda för var vi står och styra över det som inte kan styras, och bara ger efter för det som är sant?
Att november är en mörk och oftast rätt händelselös tid. Och januari är detsamma. En tid då det är okej att inte göra mer än nödvändigt. Det är okej att vara trött. Det är okej att inte ha kontroll på varken ljuset eller mörkret. Tänk om vi istället för att ständigt försöka artificiellt pigga upp oss, skulle lägga en medkännande hand på våra egna och varandras axlar. Ta vara på det ljus som trots allt finns och bädda in oss i stillhet och vila varenda liten stund vi kan, medan vi ändå har mörkrets fulla stöd att göra det.
Vi kan njuta av att ha längtan glimmande innanför ögonlocken under tiden om vi vill men vi behöver inte göra något med den. För lika lite som vi kan skynda fram våren, lika lite kan något bromsa den. Vi kan vara helt säkra på att den kommer, när det är tid för det. Alldeles utan vår draghjälp.
Är inte det rätt skönt ändå?
