Ett fynd för livet, och mer därtill

När jag en dag innan jul släntrade runt på min favoritloppis såg jag dem plötsligt stå där och lysa varmt mot mig på ett av borden. Livets skor! Ett par näbbstövlar i oanvänt skick. Av läder med den ljuvligaste röda kulören och varmt luddigt foder inuti. Snubblade glosögd fram till dem, tog dem i min famn och kände att nu är det vi.

Jag älskar röda skor. Och näbbstövlar som är en sån klassiker har jag alltid önskat mig. Jag har ett par i garderoben som mamma har haft men de är tyvärr alldeles för små. De här röda raringarna var en storlek större än jag brukar ha vilket känns perfekt då de blir lättare att ta av sig och rymmer ett par tjocksockar när det är riktigt kallt.

Blev lite extra glad då jag såg märket inpräglat i lädret – Docksta sko. Det företaget ligger i Höga Kusten, bara ett par timmar från oss och de har tillverkat sina skor på samma sätt sedan de startade 1923 – för hand. I vegetabiliskt garvat svenskt läder.

Tvekade lite tvärt då jag såg priset 1 245 kr. Inte alls för att jag tyckte det var för mycket för de skorna utan för att jag oftast handlar saker för 30 och 40 kr på loppis. Och för att utgifterna redan var högre än vanligt sådär innan jul. Men det kändes bara omöjligt att lägga dem ifrån sig så jag gick pirrande glad mot kassan.

När jag kom ut ur butiken googlade jag och fick veta att nytillverkade kostade 4 400 kr, ofodrade. Och att de röda inte finns att köpa längre. Då kändes det om möjligt som ett ännu bättre fynd. Och eftersom de köptes second hand orsakade de minimalt med klimatpåverkan vilket gör dem till det fulländade fyndet. Jag ska använda dem så flitigt alla vintrar jag får. Se dem åldras med den värdighet som bara hantverk i naturmaterial kan, och vårda dem så ömt att någon annan får ta över och njuta dem då jag inte längre kan.

De har fått stå som gladvarma dekorativa små utropstecken i vår hall sedan dess. Förutom när de värmer mina fötter förstås, vilket de gör bra. Första gången jag hade dem bland folk kände jag mig lite som Madicken med sina nya sandaler (Också röda förstås. Röda skor gör något med en!). Jag ville liksom hon stå och vifta med skorna i luften och förväntade mig kommentarer likt Abbes ”Det var som fadriken, nu sätter sig väl hela stan på ändan!” Fast kanske utan sarkasmen då 🙂

När det känns sådär inför ett köp, att hjärtat slår dubbla slag och man bara vet att man kommer att använda något livet ut och hoppas att sedan med varm hand kunna lämna dem vidare, då om nån gång är det läge att investera. När jag jämför den känslan med den avmätta slentrianshoppingen av tveksam massproduktion som jag ägnade mig åt en gång i tiden, då blir det så väldigt tydligt hur mycket härligare det är att investera hållbart. Inte ”bara” för klimatets skull utan också för den egna glädjens.