Vi läser om det överallt. Rensa i röran och få mer energi! Lämna plats för nya saker i livet! Våga slänga och bli lyckligare! Äg dina prylar, låt inte dem äga dig! Så rensar du ut 500 saker på en vecka! Rensa ut och lev lättare! Och så vidare, och så vidare. Den här trenden som sveper över inredningsvärlden har jag funderat mycket på och då jag häromdagen läste det här inlägget på fina bloggen Trettiosju grader väckte det ännu mer tankar hos mig. Det är klart att det är bra att släppa taget om saker som tynger men jag har pratat med många som tycker att den stora rensningstrenden nästan har blivit en stress i sig. I stället för att rensa utifrån lusten att släppa det som tynger så rensar vi då av skuld för att vi borde.
Eftersom jag har gått en inredningsutbildning som till stora delar har sitt avstamp i Feng Shui och eftersom jag själv har gjort diverse utrensningar senaste åren vet jag att det ligger mycket i alla dessa råd kring rensning. Då jag hamnade i utmattningsdepression för ett par år sedan gjorde jag mig av med mycket som jag upplevde tyngde mig. Saker jag egentligen inte tyckte om men som på något sätt hamnat hos mig genom åren. Jag orkade inte ens med mönstrade kläder utan ville ha enkelt och enfärgat. Jag klippte till och med av mitt långa hår för jag kände det som att det tyngde mig.
Många av oss har så mycket saker liggande som vi inte använder eller ens tycker om och den röran kan verkligen ta av vår energi. Men. Ibland tycker jag att de välvilliga tipsen, råden och uppmaningarna om att rensa är lite väl onyanserade. Jag tänker att vi människor är så olika och befinner oss i så olika situationer i livet att det blir svårt att ge allmänna och tvärbestämda råd kring rensning.
Vad är det som säger att det vi alla behöver är att släppa taget och lämna utrymme för ny och lätt energi? Vissa av oss kanske upplever att världen redan rusar så snabbt och vi översköljs med så mycket nytt att det känns skönt då åtminstone hemmet har sin stillhet och lite tyngd. Vi kanske inte alltid längtar efter mer frihet, rymd och flödande energi i våra hem utan efter en trygg ”som-vanligt-känsla”.
Dessutom står det ofta bland råden att en ska vara ganska skoningslös mot sin nostalgi för att lyckas göra sig av med saker även om en tvekar. ”Lägg sakerna du har svårt att släppa i en låda och har du inte använt dem på en månad så ska de bort.” Den typen av uppmaningar ger mig lite ont i magen. Varför är nostalgi nästan ett skällsord numera? Varför ska vi någonsin vara skoningslösa mot oss själva? Kan vi inte bara acceptera att vi inte alltid är redo att släppa taget om något? Tvekan behöver ju inte vara tecken på feghet eller överdriven nostalgi utan på att denna sak fortfarande har ett värde för oss och kan få vara kvar.
Det är intressant vad som har hänt med vår syn på att rå om saker sedan våra mor- och farföräldrars tid. De fick många gånger jobba hårt för att kunna skaffa det de behövde och värderade sina ägodelar högt. De såg sina saker som tillgångar. De flesta av oss har möjlighet att skaffa så mycket saker så de blir till belastningar. Jag tänker på allt jag har kvar från mina förfäder, stort och smått, som jag tycker så väldigt mycket om. Jag är oändligt tacksam över att de var så rädda om sina ägodelar. Att så mycket fick vara kvar trots att det inte användes precis hela tiden eller kanske inte var så modernt längre. Och nu använder jag och min familj de här sakerna och värderar dem väldigt högt. Betydligt högre än nya prylar eller loppisfynd.
Det finns också en hållbarhetsfaktor att väga in i allt det här. Att vårda och vara rädd om. Att vara tacksam för vad man har och inte alltför lättvindigt göra sig av med det. Tänk om vi på något sätt hade kunnat börja om och lika mycket ta problemet i andra änden – att inte konsumera så mycket och så ogenomtänkt så vi till sist hamnar i belastande överflöd…
Vill du ha mer inspiration och kunskap kring hur du kan inreda hållbart och använda ditt hem för välmående? Skriv upp dig för mina inspirationsmejl så hörs vi snart <3
12 svar
TACK OCH AMEN! Jag älskar grejer och har också känt den här lite skuldtyngda stressen av att de kanske är för många? Att loppisrundorna som jag älskat fått nåt solkigt över sig då jag känt att jag borde gjort mig av med något först innan jag köper nåt nytt… Men jag blir ju glad av alla mina pinaler och att kunna ha ett ”rekvisitaförråd” att plocka från när man vill skylta om hemma bland hyllor och skåp, det är ju så roligt! Visst händer det väl att det rensas men då är det rent krasst grejer utan något som helst värde, vare sig ekonomiskt eller affektionsmässigt. Kul med blogginlägg som det här som går mot rådande ström!
Känner verkligen igen mig i det där! Just det du skriver om att loppisrundorna och glädjen över de finheter en har nästan har fått något solkigt över sig. Tänker strunta i vad trenderna säger och göra på mitt sätt! Tack för snälla ord och för att du delar med dig <3
Så bra inlägg! Det här har jag också funderat så mycket på, jag skrev faktiskt till och med ett inlägg om det förra året på min blogg: http://fredrikapavinden.com/2016/october/vad-ska-jag-med-det-har-till.html
Jag tror absolut att en kan bli nertyngd av för mycket saker, men jag tror faktiskt också att det är viktigt att ge saker ett värde, just för att vi ska vara mer rädda och ta hand de saker vi faktiskt äger. Jag tycker det är en fin tanke det du skrev om att det inte är så farligt att hemmet har lite tyngd. Precis så känner jag, att jag gillar att vara knuten till mitt hem och att känna att det är en fast punkt!
Å vilket bra och klokt inlägg du skrivit! Gillar verkligen ditt sätt att formulera det. Att i stället för att fråga oss om vi verkligen behöööver något kan vi fråga oss hur vi kan använda det vi har. Applåder för det. Och för bården av grytlappar! Älskart 🙂
Jaaaaaaaa! Kan bara hålla med. För mig är det oerhört värdefullt att i lugn och ro få sitta och vara nostalgisk med gamla saker.
Precis samma här! Tack för att du delar <3
Jag roterar saker helt enkelt! jag älskar loppisar och har köpt en hel lägenhetsinredning bara pa loppis…och sen sålt de saker vidare. Köper och säljer sen…då får man bra omväxling ner smaken förändras…Idag kommer jag att sälja kläder och ’kvinnoting’ på en loppis!
Jag roterar också fast mest med de saker jag redan har och utifrån årstid 🙂 Tack för att du delar med dig <3
Så vackert och tänkvärt inlägg i en vardag där allt snurrar så snabbt så snabbt. Jag har själv alltid haft tendenser att rensa för mycket, som en lösning på andra problem eller så. Men nu när vi här hemma låtit det bli mer saker, ärvda, nya, loppisfynd och presenter får ta plats och verkligen fylla varje vrå så känns det som hemma. Och som du skriver, de ärvda tingen, finns inga pinaler jag älskar mer än de som jag vet har vårdats och använts av mina föräldrar i åratal innan mig. Att när solen går ner gå förbi vardagsrummet och tända lampan som under hela min barndom var mammas läslampa i sovrummet, den känslan! Då spelar det ju ingen roll om det hänger en regnjacka för mycket i garderoben, finns osorterade lådor i köket med miljoner vispar och slevar som ständigt krokar i varann. Det ska jag tänka på nu, från och med nu. Tack för din blogg och instagram❤️
Å tack Kajsa för de snälla orden! Så fint du formulerar känslan av att omge sig med saker som sitter på minnen. Jag känner verkligen igen mig i ditt resonemang. Kram på dig <3
Åh vilket fint sätt att se på det, jag tyckte verkligen om det här inlägget. Så lätt att man bara följer strömmen även när det gäller rensning, gör som kompisen, grannen, inredningsmedia eller liknande säger… Men det kan ju inte vara lika för alla. Personligen försöker vi i vårt relativt nya hus blanda olika stilar efter vad vi haft sedan tidigare, loppis och mycket från vänner och familj som vi fått/köper när de inte vill ha det längre. Det blir en brokig blandning som vi kombinerar med enkelt i övrigt. Våra möbler är inte antika eller ens speciellt gamla men vi har en kärleksfull historia bakom dem, som känns hundra gånger finare i hjärtat än vilket nyköpt matbord-set som helst från valfri möbelkedja <3
Så glad jag blir för din kommentar, tack! Jag håller verkligen med om att det allt för ofta är ”strömmen” som får bestämma då vi inreder våra hem men precis som du säger kan det ju inte vara lika för alla. Just det där med att ha en kärleksfull historia bakom många av sina möbler och saker tror jag är nyckeln till att få ett hem som verkligen känns som ett hem. Tack för att du delar med dig av dina tankar <3