Augusti och den där första vardagen då solrosorna oförtrutet blommar vidare och hallgolvet är precis lika strand-sandigt som det varit under sommarlovsveckorna men jag ändå plötsligt ska vara en människa med vanor och rutiner igen. Lockande och roligt arbete står på agendan men det känns liksom inte som att det är verkligt? Är det jag verkligen, som kliver upp 06:20, bäddar sängen och äter frukost? Har jag en att-göra-lista för dagen som handlar om helt andra saker än att vattna kålen, spela Chicago, besöka loppis, binda upp brytärterna eller ta ett snabbdopp nere i viken? Ja jag sitter ju här med fingertopparna mot tangenterna så tydligen. Extra ovant känns det att skriva mejl och göra inlägg eftersom jag redan flera månader innan sommaren lagt sånt och allt annat arbete åt sidan för att bara fokusera på skrivandet av min bok. Jag kände bara en dag att det måste bli så för att jag skulle komma framåt. Men nu närmar det sig slutet och det är dags att kliva ur idet och ut i den verkliga världen igen.
Jag plockar fram kameran och fingrar ovant på knapparna. Går runt och knäpper bilder lite planlöst och känner hur kul det är! Tänker på att jag ska skriva några rader här och blir riktigt glad. Värdet av en paus ändå. Vet inte hur frekvent det här kommer att bli fram tills boken är helt klar, det visar sig och så får det vara.
