När Clara kom på besök förra veckan hade hon med sig en present jag blev så glad över – hennes Hemmets Almanacka för 2026. Att börja skriva små anteckningar kring sådant som rör vardagen i hemmet är något jag tänkt på länge och nu kommer det äntligen att bli av. Jag försöker att inte läsa igenom den i förväg så det blir roligare då det är dags men jag kunde inte låta bli att bläddra lite snabbt – så inspirerande innehåll och vilka vackra bilder!
I boken om bevarande som jag håller på att skriva så tar jag bland annat upp det stora värdet i att bevara/dokumentera sånt som kan uppfattas som trivialt och ospännande för oss mitt i vår egna vardag och nutid, men som kommer att vara väldigt fint att kunna titta tillbaka på senare i livet (alla som har sparat gamla dagböcker att bläddra i vet) och som dessutom kommer att vara helt ovärderligt för framtidens bevarare.
Tänk bara att själv få läsa i en sådan här almanacka från någon av de som har bott i ens hem innan ens egna tid. Nedklottrade noteringar om små och stora projekt och vardagsbestyr. Vilken skatt det vore! Även fast jag är bortskämd vad det gäller att ha mina och hemmets rötter nära eftersom jag har ynnesten att bo där min släkt bott i flera generationer, så får jag välbehagsrysningar längs hela ryggraden när jag tänker på hur det skulle vara att dessutom hitta en almanacka med vardagsanteckningar skrivna av mormor eller gammelfarmor från deras tid här i huset.
Min bok handlar om bevarande av sakerna vi har valt in i våra liv men jag tar också upp värdet av att dokumentera med ord. För i denna digitala era är det svårt att försöka förutspå vad som kommer att finnas kvar för framtiden. Samtidigt som vi väl aldrig dokumenterat vår vardag så mycket som nu så vem vet hur internet kommer att fungera om femtio eller hundra år? Vad kommer att finnas kvar? Vem styr över vems historia som kommer att få ta plats? Vem kommer att ha åtkomst till vad?
Att bevara och dokumentera sin egen tillvaro i fysiskt format är att själv äga sin historia, i dubbel bemärkelse. Jag tänker att Claras almanackor är ett briljant verktyg för att på enkelt och njutbart sätt få det att bli av. Jag skriver redan vanlig dagbok en gång i veckan om livet i stort och känslorna på insidan. Men den här almanackan ska få handla om just hemmets göromål, utmaningar och glädjeämnen. I stort och smått. Jag tror jag ska skriva i den med inställningen att den hör lika mycket till det här hemmet som till mig själv. Kanske vill nästa människa som bor här ha mina anteckningar, kanske blir hon inspirerad att fortsätta dokumentera på sitt egna sätt. Så kan vi bjussa framtida generationer här på både glimtar av vår tillvaro och påminnelsen om att deras vardag också är betydelsefulla trådar i det här hemmets tidsväv.
