Efter vad som känts som en evighet av regn och grått låg novembersolen mjuk över gnistrande frost då jag vaknade i morse. Jag stressade igenom dagens jobb med lystna blickar ut genom fönstren. Åt till och med en snabb lunch vid datorn och det händer väldigt sällan. Jag är oftast noga med riktiga pauser från arbetet, vet hur viktigt det är både för välmående och produktivitet. Men nu ville jag verkligen hinna ut i naturen under eftermiddagen så jag gjorde ett undantag. Tack och lov.
Det var så overkligt vackert ute så jag gick med ett fånigt leende på läpparna hela tiden. Himlen hade mjukglass-färger, solen hade lagt sig bakom trädtopparna och ur skogen steg en vit sagolik dimma. Önskar jag var bättre på att fånga det med kameran men visst ser du?
Lekte med tanken på att klättra upp i något stort träd med kameran för att få bättre överblick att fota, men kom fram till att hälsan fick gå före denna gång så jag höll mig på marken 🙂 Där var det minst lika vackert. Älskar kontrasten i färgernas temperatur – det varmgula vissna på marken och det isigt vita gräset.
Ved. Bland det finaste som finns om du frågar mig. Vår granne (mammas kusin som bor i huset på gården dit gammelfarmor och gammelfarfar flyttade då mormor och morfar tog över vår gård) har staplat upp en massa ved på andra sidan vägen. Liksom hela väggar av ved åt tre väderstreck. Som ett konstverk. Och doften! Jag blir nästan sugen på att flytta in.
Den där stunden ute gav så mycket inspiration, lugn och glädje att det var väl värt stressen innan. Som någon klok sa:
Det är inte stressen som är farlig, utan bristen på återhämtning.
