Det är nästan för bra för att vara sant. Just lagom några dagar innan första advent så kom snön. Den mjuka rena vita som både bonar om och friskar upp. Väcker upp och bäddar ner. Vinterns redan lågmälda ljud dämpas ytterligare. Alla utom fotstegen som knarrar härligt under skorna då jag går till ladugården och hämtar ved. Alla höstens dofter av fukt och mossa och multnande löv har i en grisblink bytts ut mot doften av snö och skorstensrök. Älskade vinter!
I köksträdgården har de nickande solrosstjälkarna och stänglarna med dillkronor fått små vita mössor. Som skulpturer i allt det vita. Jag är glad att jag oftast låter trädgården somna in i egen takt och på egen hand utan att klippa ner och städa bort alltför prydligt. Så kalt och platt allt vore här nu i så fall.
Solen lyser så varsamt och blekt på vintern men målar så varma bilder på de husväggar hon når, där hon står på tå bakom granskogen. I Hemmet som Kraftplats-kursen pratar vi mycket om det här med att unna sig begränsningar. Då vi har begränsad mängd av något, till exempel solljus i slutet på november, så uppmärksammar vi, och gläds åt det lilla som finns, på ett helt annat sätt än när det finns i överflöd. Och dessutom – när det börjar flöda igen i vår så gläds vi alldeles extra åt det efter att ha saknat det så länge. Ett sätt att se på saken som vi kan ha glädje av inom många av livets områden.
Vår gård ser som gladast ut på vintern tycker jag. På sommaren i allt det mörkgröna så smälter hon in i omgivningen lite och antar en tillbakadragen roll. Hon ser nästan lite dyster ut med sitt svarta plåttak i solgasset. Naturen och trädgården showar och tar all uppmärksamhet. Alla vill vara ute. Men på vintern. Då är det hennes tur. Då lyser hon varm och levande i allt det frusna. Ganska oemotståndlig med sin röda färg och den lilla rökslingan som ofta letar sig upp ur hennes vita mössa. Och när stjärnor och stakar lyser som glitter i hennes ögon, vem blir inte charmad då?