Ibland vet turen inga gränser. Satt med morgonkaffet i gungstolen igår och slöscrollade lite när jag plötsligt fick se ett helt ljuvligt litet skåp i en bortskänkesannons. Först till kvarn att hämta och det låg dessutom här i byn! Sprang genast ut till Micke och vi rattade iväg för att kolla om det stod kvar. Det gjorde det, ännu finare än på bilden.
Ett gammalt diskbänksskåp med sin ursprungliga ådringsmålning kvar och med zinkbeklädd skiva. Jag är förälskad. Skurade ur det noga med såpa och lät det stå ute i solen och lufttorka. Sedan mätte jag skåpet, vred och vände på olika möjligheter hur det skulle kunna få plats inne i köket men vi har så lite väggyta där inne så det går bara inte. Då kom jag på att det skulle passa helt perfekt som planteringsbord i växthuset. Det jag hade tidigare hade tusen sprickor i skivan där varenda jordsmula fastnade, väldigt opraktiskt.
Älskar den matta levande zinkytan. Även fast jag ska står här och slabba med vatten och jord kommer jag att försöka torka upp efter mig och vara rädd om den här fina ytan. Säljaren hade omsorgsfullt sparat och skickat med de gamla golvlisterna som suttit runt skåpet. Får se om jag sätter dit dem här eller om det får vänta tills jag förhoppningsvis en dag får plats med skåpet inne. I och med bytet fick jag både ett finare och mer praktiskt planteringsbord och dessutom förvaring.
Skåpets dörrknopp saknades men hålet var förstås kvar i dörren så jag kunde sätta dit en gammal porslinsisolator som suttit i ladugården utan att behöva göra åverkan på skåpet. Man ska banne mig spara allt för man vet aldrig när det kan komma till användning.
Jag skrev till säljaren för att tacka och fick veta att skåpet är från ursprungsköket i hennes gamla hus. Det är alltså mest troligt byggt i vår by och har spenderat hela sitt liv här. Hur fint?! Visst har jag tur som en tok?
