Den här helgen blev inte alls som vi tänkt oss. Vi skulle åka ut till stugan hela familjen och plocka upp årets potatis och mysa tillsammans. Men på fredagen just innan vi skulle åka så råkade Milton ut för en liten olycka och bröt ett ben i handen stackarn. Så på lördagen delade vi upp oss så Micke och Agnes åkte till stugan medan jag och Milton blev kvar hemma. Potatisen kom upp under helgen i alla fall med hjälp av min snälla svärfar och jag hann städa bort i stort sett allt som var kvar i trädgården. Bortsett från jordgubbsland i förnekelse, solrosor som får mata småfåglarna och ringblommor som fortfarande blommar så är det tomt mest överallt nu.
Medan jag grejade inne i pannrummet och beredde plats för dynor och kuddar från växthuset kom en granne förbi med nästa tråkiga besked – det låg en död höna på åkern vid vägen på andra sidan huset. En av våra fina bruna hönor hade fått sätta livet till. Runt henne låg lite fjädrar men inga mängder och hon hade lite blodstänk på en sida men inga riktiga sår. Det verkar som att hon blivit attackerad av något och dött av stressen snarare än skador. Det måste ha hänt just innan för hon var fortfarande helt mjuk i kroppen. Lilla vännen. Hoppas det gick snabbt.
Försöker förstå vad det kan vara. Hade det varit en räv hade den knappast släppt henne även om någon kommit nära utan bara sprungit iväg med henne. Samma sak med rovfågel, har svårt att tro att den bara skulle lämna henne där. När grannen hittade henne var det för att ett gäng skator flög runt och skrek där. Jag funderar på om det kan vara de som attackerat henne? Önskar jag kunde få svar men det är ju som det är. Jag grävde ner henne i närheten av Doris grav och önskade henne en skön evig vila.
Men allra först skyndade jag mig förstås att söka reda på resten av damerna och locka in dem i hönsgården. Hade de varit i närheten av attacken hade de varit skärrade och gömt sig men de var helt opåverkade som tur var. Bara väldigt sura över att behöva vara instängda. Vi hade ju tänkt vänta med tupp till våren men jag tror vi tar och skaffar en redan nu. Tänker att den förutom att varna för faror och sätta skatorna på plats också kanske kan hålla ihop flocken mer, så de blir mindre sårbara än om de går var för sig. För jag vill verkligen att de ska få gå fritt så mycket det bara går.
När allt lagt sig fortsatte jag sysslorna med att tömma växthuset på växter och textiler. Skönt att hålla sig sysselsatt mitt i allt. Kånka och bära. Flytta runt och städa. Ställa i ordning och förbereda. Trygga rutiner och ritualer kring hemmet – min bästa medicin.
Hela helgen var det alldeles ljuvligt höstväder. Sol och klar skön luft. Jag kom på mig själv med att gå och viska tack, tack, tack då och då. Jag får aldrig nog av höst. Bästa jag vet. Innan helgen var slut hade jag också planterat en liten höstgrupp vid bron och ställt dit den enda pumpa vi fick från våra gigantiska pumpaplantor. Har läst att det är bra att beskära dem lite så de kan lägga mer kraft på fruktbildningen så det ska jag testa nästa år.
Pelargonerna från växthuset är finare just nu än de varit under hela sommaren. Kanske någonsin. Så flera av dem hade jag inte hjärta att ställa i pannrummet för vila ännu utan bar in dem i huset. Ställde dem i trappen och tänkte att jag skulle placera ut dem när jag kom in men det såg så trevligt ut att mötas av den blommande grönskan innanför dörren så jag tror faktiskt de får stå här tills det är dags för vintervilan.
