Som du kanske minns så har vi gått igenom alla saker i vår ladugård inför renovering. En av alla skrymmande saker som vi inte visste vad vi skulle göra av var en maffig imperialsäng som har stått där ute hela mitt liv och som mamma minns stod på kallvindan då hon var barn. Den hör alltså till gården. Att göra sig av med den var såklart inget alternativ, men att använda den i nåt av barnens rum funkade inte heller. Den är för kort och har former som inte passar någon modern sängbotten. Men alldeles ruskigt i vägen stod den i ladugården och det kändes som ett slöseri att en så vacker möbel skulle föra en tynande tillvaro där i stöket och mörkret. Så klack det till i mig – tänk om vi skulle ta in och bädda upp den i salen! Nåt av skåpen får maka på sig och så gör vi en myshörna! Plötsligt fick ingen minut gå till spillo.
Några svettiga sekunder trodde vi inte att sängen skulle gå in genom ytterdörren men det gick med några millimeter till godo. Den fick sig en rejäl omgång med såpvatten. Saker flyttades från ett skåp till ett annat med tempot och ivern som bara ett riktigt härligt hemmaprojekt kan frammana.
Det slog mig också – visst hade mamma berättat att det där träsnideriet som satt instucket bakom en bjälke på vindan när jag var liten egentligen hörde till den här sängen? Var såg jag det senast? Vi hittade det snart i en plastpåse i ladugården och mycket riktigt, hålen i fästet passade perfekt i hålen bakom gaveln. Det var en härlig känsla att limma ihop delarna som gått isär och skruva tillbaka det på sänggaveln. En av smådelarna låg i ett skåp i salen, hade inte vågat slänga den lilla träbiten för tänk om jag skulle hitta var den hörde hemma. Tack till mig för det. De svarvade knopparna som hör till huvudgaveln hittade vi i en låda i pannrummet. Nu är hela sängen samlad på en plats igen.
När sängen väl stod på plats inleddes madrassjakten. Den är så djup så det krävdes fem madrasser för att komma över kanten, de vi hade räckte inte. Jag köper ju allt jag kan till hemmet second hand och en kort stund trodde jag förfärat att jag skulle behöva vänta tills jag fick tag i några men så kom mamma som en räddande ängel med två dynor de hade i garaget. Jag fick hänga dit den virkade spetskappan som bidat sin tid uppe på ett skåp i flera år. Lägga över ett av de tunga röda sidentäckena jag kommit över för många år sedan och ett par kuddar. Sedan var det bara att inviga. Vera hoppade direkt upp och sov vid fotänden hela kvällen, det säger nåt. Här vill man vara!
Det lilla bordet från farmor som stått i hallen gjorde sig bra som nattygsbord. Lampan från mormor och morfar med sin loppade fransskärm kom till sin rätt här. Några gamla och nyloppade tavlor har påbörjat en tavelvägg. Visst är den lilla gröna metallramen rar? Den fanns i en pyttestuga Mickes farmor spenderat somrarna i på äldre dar som vi hjälpt till att tömma i sommar. Många rara fynd till vår stuga men den här fick följa med hem och ge fågeln jag klippt ut ur en trasig bok den inramning hen förtjänar. Ur samma bok klippte jag motivet i ramen intill – ”Vildmorotens blad. Daucus carota.”
Den fantastiska kudden med ullbroderi och baksida av fårskinn köpte vi av en kvinna som sålde skinnprodukter då vi besökte Olofsfors bruk nu i sommar. Hon hade hittat broderiet secondhand och monterat med fårskinn från deras gård. Färgerna! Den här ska jag ha hela livet.
Älskar den här nya platsen, hur skön den är att vara i och vad den gör med känslan i hela rummet. Förr var det ju vanligt att man bäddade högsäng i finrum och stoltserade med sina bästa textilier. Jag vill slå ett slag för att ta tillbaka den idén men inte i väntan på att ”kungen ska knacka på dörren” utan för att användas. Det behöver såklart inte vara en hel säng utan kan lika gärna vara en mysig fåtölj eller mjuka kuddar i ett hörn på lite oväntade ställen. Myshörnor gör vi ofta i barnrum men alla åldrar mår väl bra av myshörnor! Lockande härliga platser här och där. Byta funktion på olika rum. Såg till exempel på Instagram att @myfeldt burit ut köksbordet i vardagsrummet och tagit in soffgruppen i köket istället. Det är rummet hon trivs bäst och är mest i och nu kunde ungarna kunde ligga där och mysa och surra medan hon lagade maten. Mer sånt!
Vem har förresten bestämt att en säng bara ska vara en viloplats? Jag kan inte riktigt slita mig härifrån utan sitter här och jobbar på dagarna just nu. Ljuset här inne är så varmt och härligt, särskilt på morgnarna. Och när vi kommer längre in i mörka hösten ska jag elda i öppenspisen samtidigt. Åh vad jag ser fram emot att vara mer med den här platsen, leka runt och utveckla den vidare! En stor eloge till tidigare generationer som har sett värdet och bevarat även det otympliga, omoderna, svåranvända och skrymmande alla dessa år. Jag är så tacksam.
