I helgen skulle vi åka ut till stugan och både jobba och njuta av sommarvädret. Micke åkte i förväg på fredagen och ringde mig när han kommit dit; ”Vi har myror inne i stugan. Hästmyror.” Det var ju trist att höra tänkte jag men vi ställer väl bara ut ett par myrdosor så försvinner de väl. Han strödde ut myrmedel och när jag kom dit på lördagen hade han just städat undan det mesta så det såg inte så farligt ut, men de fortsatte komma. Vi kunde inte förstå var de kom ifrån, förrän jag såg en sitta på taklampan och började titta uppe i taket. Där, vid taklisten vid kaminen kom de fram och rasade ner på golvet en efter en. Stora snabba myror, vissa extra stora med vingar på ryggen.
Tack och lov hade vi inga i sovrummen och knappt några i köket utan de höll till i vardagsrummet. Vi sprutade in myrmedel i öppningen som de kom ifrån och då utbröt visst panik där inne för det fullständigt vällde in myror. De föll på golvet, på vedlåren, i soffan. Så fruktansvärt obehagligt. Vaktade man inte sina steg så knastrade det under skorna, hade man inte koll över huvudet kunde de falla ner över en.
När de slutade komma den vägen upptäckte jag efter en stund en ny plats, de hängde som en droppande klase ur ett litet kvisthål längre in på taket. Micke tätade det och tog sedan en stege och klättrade in i utrymmet mellan inner- och yttertaket och där, på en av takstolarna, hittade han själva källan. Det var ett flera centimeter tjockt lager av kryllande hästmyror. Han vräkte på med myrmedel och stängde luckan igen så förhoppningsvis är de borta till nästa gång vi kommer dit, annars får vi kontakta Anticimex.
Det här var så tärande och obehagligt för mig. Dels så är det förstås oron för den skada som hästmyror faktiskt kan orsaka på ett hus. Plus oviljan att sprida ut kemikalier där inne. Och rädslan och äckelkänslorna när det fullständigt rasar och kryllar av insekter inomhus. Men kanske värst av allt, deras panik. Det var som att luften i stugan fylldes av deras illamående och dödsångest. Jag kände den och smittades av den. Det är så jag fungerar. Den stora nackdelen med att vara högkänslig empat… Jag kan liksom inte fjärma mig.
Jag har ju glatts så åt att stugan äntligen har känts ren och frisk efter den renovering vi gjort efter fuktskadan. Jag har njutit så av just det. Den friska känslan. Och just nu känns allt nersolkat. Såklart kommer det här att lösa sig, kanske är de redan borta. Men jag vet med säkerhet att det kommer att ta lite tid för mig att hitta tillbaka till den sköna självklara känslan i stugan. Det räcker inte med en storstädning av ytorna, en rejäl energirening kommer också att krävas.
Jag känner mig bara så ledsen över det här.
