I det senaste mejlet som jag skickade ut till de som valt att prenumerera på mina inspirationsbrev så skrev jag om en viktig lärdom som jag har fått till mig efter min utmattning. Tror aldrig jag har fått så många svar tidigare. Så många hade blivit så påverkade av den här texten, så jag tänkte att den kanske kan vara värdefull för dig som läser min blogg också. Jag lägger in hela texten här nedanför och hoppas mitt verktyg kan vara hjälpsamt för dig då du känner dig stressad:
Här kommer ännu ett mejl i din inbox i dessa djupt osunda Black Week-tider. Men jag lovar – det här mejlet blir en paus från konsumtionshetsen. Jag vill i stället dela något med dig, en av de mest värdefulla lärdomar jag har fått till mig efter min utmattning. Något som jag fortfarande behöver påminna mig om och öva på nästan varje dag.
Såhär. Jag gick in i den här veckan rejält förkyld och hängig. Genast började tankarna snurra kring hur mycket av allt inplanerat jobb jag skulle klara att göra ändå. Rösten inuti började fälla ganska nedlåtande kommentarer.
”Herregud, det är väl bara att hinka te med honung och överdosera nässpray några dagar. Du behöver ju mest bara sitta där på stolen och föra fingrarna över tangenterna, hur jobbigt kan det vara?”
Jag gjorde några tappra försök men inte mycket blev gjort. För även om jag kunde klara av det rent fysiskt så var jag låg på energi och oinspirerad. Inte bästa förutsättningen för att skriva. Då testade jag att muta mig själv i stället.
”Om du hinner A, B och C idag, då får du småpyssla med att göra advent i hallen sedan. Det orkar du säkert. Tänk så kul och mysigt!”
Såklart svalde jag betet helt och hållet (mitt inre barn är väldigt mottaglig för mutor) och satte mig igen vid datorn med fingrarna på tangenterna. Men inget ville komma ur dem. Frustrationen började växa. Tröttheten likaså. Men så mindes jag. Att pusha och övertala och tvinga har jag redan testat förut. Många, många gånger. Och det blir väldigt sällan bra.
Jag lämnade datorn. La mig på viloplatsen i mitt arbetsrum. Tog några andetag. Blundade och strök mig mjukt på armen. Använde min varmaste inre röst och ställde mig själv frågan som alltid leder mig vidare;
”Vad är det mest närande du kan tänka dig just nu?”
När jag är tillräckligt spänd så kan det snälla i den frågan få mig att falla i gråt. Sedan kommer det svåra steget att lyssna på vad svaret faktiskt är, inte vad jag tycker det borde vara. Med fördomar rotade i vad jag behövde förut så förväntar jag mig oftast svaret ”Bedöva mig själv med Netflix”. Ibland är det ljuvligt och precis vad som behövs. Ofta är det något annat.
Den här gången blev svaret ”Skogen”. Jag klädde mig varmt, tog sekatören i fickan och gick sakta över den frostiga åkern upp mot skogen. Den kalla friska luften var så mycket lättare att andas än den torra varma inomhus. Det täta släppte lite. Ljuset och kylan fick tårarna att rinna ur mina svullna ögon tills blicken blev öppen och klar. Rimfrostiga tallkvistar i min famn fick tankesnurr och stress och jobb att kännas oviktigt.
När jag kom in i värmen igen satte jag upp farmors gröna gardin i hallfönstret. Ställde dit en adventsstake och fyllde ett par krus med frisk tall och gran. Rullade ut den gröna trasmattan som vi fått efter Mickes farmor. Knäppte några bilder med kameran. Allt i sakta mak och med växande inspiration.
Sen fick jag lust att sätta mig och skriva det här brevet till dig. Och orden rann ur fingertopparna av sig själva. Den här gången behövdes bara en timmes näring. Ibland betydligt längre tid. Ibland fem djupa andetag.
Livet är både krav och nöjen. Arbete och lek. Aktivitet och vila. Alltihop ingår och allt är viktigt. Det är prioriteringsordningen som ofta är bakvänd. Då vi skjuter på njutet tills alla måsten är avbetade så kommer vi alltför sällan dit. Då vi får njuta och fylla upp innan vi tar oss an arbete så blir både görandet, resultatet och måendet ett annat. Det funkar inte alltid att ta det i den ordningen. Det är såklart okej. Men vill du lova mig att i alla fall börja utforska när det är möjligt? Med start nu.
Släpp det du gör för en stund. Stryk ditt kämpande jag mjukt på armen. Fråga henne med din varmaste inre röst; ”Vad är det mest närande du kan tänka dig just nu?” Och lyssna uppmärksamt på hennes svar.
Vilket litet steg kan du ta för att nära dig själv idag?
Vill du också ha mina inspirationsmejl så kan du prenumerera här.
