Igår vaknade vi upp till en dag helt utan planer eller måsten, jag och min lilla. Det var tydligt att november kommit. Regnet öste ner, det blev aldrig riktigt ljust och det passade vi på att dra nytta av på bästa sätt. Vi satt i varsin vrå i köket med varsitt handarbete, tända ljus, mjuk musik i bakgrunden och eld i vedspisen. Agnes broderade på julklappar, jag är så glad att jag fått med mig henne på broderandet!
Själv fäste jag en massa lösa trådar på baksidan av ylleväven jag fyndade på PMU i våras. Noga och långsamt lirkade jag in varje liten trådstump, även de nästan omöjligt korta. Jag köpte väven med tanken att den ska få bli framsida på en kudde, tänk så fint med de här mustiga färgerna i kökssoffan under hösten och vintern. Tills jag tar mig för att sy kuddfodralet får den ligga som duk på köksbordet. Sedan fortsatte jag med en present jag påbörjat till Micke. Ett par handstickade ullvantar från loppis som jag broderar en bård av ullgarn på vid handleden, och ett litet mörkrött hjärta i högervantens handflata. Timme efter timme passerade i sakta mak med tystnad, småprat, tyg, trådar och kravlös kreativitet.
I en värld som vill att vi ständigt ger oss iväg hemifrån för att antingen prestera eller konsumera, i ett system som bygger på att vi aldrig någonsin ska känna förnöjsamhet med oss själva eller våra tillgångar, är såna här skapande dagar hemma en stilla men kraftfull protest. En vägran att jaga trend-ideal, konstant skanna efter skäl att byta ut sina saker eller släppa in effektivitetshetsen i sitt hem. Det här skriver jag en hel del om i min bok om bevarande som snart är klar, det är ett av mina hjärteämnen. Därför blev jag såklart helt blixtförälskad då jag fick se det här klockrena broderiet av fantastiska Lotta Sjöberg.
Jag tog reda på var printet av broderiet fanns att köpa och beställde det genast. Ironiskt med tanke på det jag just skrev om konsumtionshetsen, att det första nyproducerade inredningsföremål jag köpt på många år skulle blir just detta! Men är det något jag vill supporta så är det just konst och hantverk, särskilt från geniala kvinnliga småföretagare med kloka världsförbättrande budskap.
Bilden passade perfekt i en gammal ram som jag räddat från återvinningen. Nu hänger den intill farmors broderade brickband som fint hjälper till att illustrera budskapet, ovanför gungstolen där jag alltid sitter då jag textilvårdar och handarbetar. Som en påminnelse om att gärna vara lite extra långsamhetsobstinat de dagar då effektivitetshetsen bultar på dörren och vill in.
