November går mot sitt slut och jag är inte där jag trodde, eller ville, att jag skulle vara. I våras kände jag mig helt övertygad om att min bok om bevarande skulle vara klar nu så jag gick ut med det – efter sommaren kommer den! Jag skulle äntligen få sätta en bock på det här långa projektet och börja prata om ämnet med er som är intresserade. Mötas kring ämnet och utveckla mina idéer med hjälp av era tankar och frågor. Så vansinnigt roligt!
Men som sagt – nu är november snart över. Jag tvingas inse att ”efter sommaren” har passerat för ett bra tag sedan och boken kommer inte att bli klar under 2025. Det frustrerar mig väldigt och jag jobbar hårt med att inte vara arg på mig själv. Försöker påminna mig om att det är ett jättejobb att skriva en bok för första gången och alldeles själv. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig vilka kedjereaktioner det här arbetet skulle starta i mig som hänger ihop med en massa annat i livet, vilket också har gjort att allt dragit ut på tiden. Så många lösa trådar inuti att plocka upp, väva ihop och fästa. Jag hör hur kryptiskt det låter men kan knappt formulera det tydligare ens för mig själv just nu och är därför inte redo att skriva om det ännu. Förutom allt detta så är det ju rent krasst väldigt svårt att sätta ett tidsschema för ett jätteprojekt bestående av tusen delar man aldrig har gjort förut.
Mitt i frustrationen finns också en sorts lättnad i att erkänna sanningen för sig själv. Att säga rakt ut – det blir inte klart i år. Och jag varken kan eller vågar sätta ett datum. Det enda jag kan göra är att fortsätta ett steg i taget och låta det ta den tid som krävs. Jag vill passa på att säga att jag är så tacksam till er som trots att jag inte kunnat prioritera att skriva inlägg här eller skicka inspirationsmejl under så lång tid, ändå har visat intresse och uttryckt längtan efter att få läsa min bok. Jag kan ärligt säga att utan dessa små meddelanden, vänliga ord och hejarop vet jag inte om jag hade orkat fortsätta. TACK <3
Jag är också tacksam över att vi befinner oss i just november. Den ultimata ledstjärnan när det gäller acceptans. Hon påminner om att det finns mycket vi varken kan bromsa eller spola fram och det vilar en tröst i det. Bilderna till det här inlägget tog jag för några dagar sedan, innan det tunna floret av snö kom och dolde allt vissnande och kylan dekorerade trädgården med frostglitter och isrosor.
November ändå. Sägs vara både färg- och meningslös men är i mina ögon är hon bland det vackraste, snällaste och mest kontrastrika som finns.
