Förra veckan fick jag feber och under en febertopp svimmade jag och föll baklänges in i sittbänken i vår hall. Det var mitt i natten så jag var ensam och har ingen aning hur länge jag låg där men då jag vaknade till så hade jag hemskt ont i höger skuldra och fick kämpa ett bra tag för att ta mig upp från golvet. Det visade sig senare att jag fått en fraktur i skulderbladet. Tur i oturen, för tänk om jag istället hade slagit i bakhuvudet eller nacken… Jag ropade aldrig på hjälp. Berättade inte för någon utan stapplade bara tyst i säng. Varför gör jag så då jag skadar mig?
Morgonen efter var jag som en enda ömmande bultande krake. Kunde inte lyfta armen alls och hela överkroppen värkte. Jag lyckades duscha men Micke fick torka mig efteråt och klä på min skakiga skärrade kropp. Jag avskyr att inte känna mig självständig, men det är samtidigt något väldigt vackert i att vara sådär sårbar och utelämnad år en annan människa. När acceptansen väl landat och jag tillät mig vara liten och pysslas om utan att direkt försöka ge tillbaka. Att bara vila i varma blickar av medkänsla, en sträv hand mot kinden, en arm om ryggen på väg till väntrummet, en fråga om jag vill äta något, en frukt som packats ner av omtanke skalas och läggs i min hand.
Tårarna steg i mina ögon flera gånger den dagen men inte av smärtan. Bara kroppsliga reaktioner på att fullständigt närvarande få och tillåta mig att ta emot små gester av ärlig omsorg. Det där grundläggande mänskliga vill jag fortsätta öva på. Nåt säger mig att det kan vara möjligt även utan benbrott?
