Något som varje år får julkänslan att virvla i hela kroppen på mig är att sticka näsan i en utslagen blå hyacint och dra doften djupt ner i magen. Det är alltid samma minnesbilder som flimrar förbi bakom ögonlocken. Jag blir liten igen och står på tå på den beige heltäckningsmattan i vardagsrummet för att nå fram med näsan till den blå hyacint som mamma satt i kruka med mossa på furuskåpet. Uppe på högskåpet ligger årets tv- och radiokalender som hon skaffat till mig. I köket på andra sidan furuspaljén hänger julgardinerna hon har hängt upp och i fönstren samsas adventsstakarna med röda julstjärnor. Där i köket hänger också en kalender med en gullig tomte hon målat för hand på fröskalstyg kantat med rött bomullsband, med små plastringar att fästa paket i. Hon hänger dit ett litet paket till mig inför varje adventsmorgon. Jag minns inte innehållet i ett enda av dem men jag minns tydligt lyckan i att rufsig och yrvaken skynda ner för trappen på morgonen och se det hänga där. Och att sedan sitta i soffan med knäna uppdragna innanför nattlinnet och få äta lussebulle innan frukost.
Mamma, som inte ens är stormförtjust i julen själv, gjorde alltid fint och stämningsfullt för oss. Hon planterade julstämningen så djupt i mig att den lever fortfarande och har skänkt mig så enormt mycket glädje genom livet. Det är svårt att sätta ord på värdet i den gåvan.
Skulle ordet julstämning ens finnas utan arbetet och omsorgen som generation efter generation av mammor lagt ner? Och vi bär det vidare. Överallt syns kvinnors engagemang för att julstämningen ska få finnas, parallellt med allt annat som tillkommit på listan över krav och förväntningar på kvinnor. De gör fint och ger omsorg. De bjuder på en obeskrivligt välbehövlig varm ljuspunkt i mörkret, både bildligt och bokstavligt talat.
För nåt år sedan skrev jag ett inlägg på Instagram om min allergi mot uppmaningen till kvinnor att sluta stressa inför julen. För det antyder att den ojämställda julstressen beror på kvinnors individuella oförmåga att koppla av eller prioritera ”rätt”, och inte på strukturell snedbelastning i kombination med mäns ovilja att kliva in och dela på ansvaret. En man i kommentarsfältet tyckte ändå att vi skulle just tagga ner. ”Det är inte vi män som hetsar er att göra allt detta. Häll upp en påse dumle-kola i en skål bara. Det blir jul ändå.”
Blir det?
Ja det kommer att stå 24 december i kalendern oavsett vad vi gör eller inte, men utan insats och omsorg blir det också det enda som skiljer julen från vilken fredagskväll i tv-soffan som helst. Den där typen av förvissning om att julstämningen kommer per automatik helt utan insats gör det tydligt – han hör mest troligt till den stora skaran som haft en eller flera kvinnor i sin närhet som har skapat julstämning i hans liv utan att han har vett att se och uppskatta det. Då är det lätt att kosta på sig att vara skön, tillbakalutad snubbe som tycker sig komma med goda råd men som egentligen inte gör annat än avfärdar kvinnors omsorg som obetydligt tjafs och pedanteri.
I en värld där traditioner och ritualer alltmer kommersialiseras och avsjälas så är det motsatsen till tjafs att bidra med julstämning. Var och en på sitt sätt, efter sin vilja och förmåga. Tack, tack, tack till alla kvinnor, nu och genom historien, för er ovärderliga insats. Tack mamma <3
