Häromkvällen valde jag som omväxling att gå en promenad inne i byn i stället för i skogen. För att titta på husen – en favoritsyssla jag hade innan jag landade här på min plats. Jag har bott i den här byn i nästan hela mitt liv och flera generationer bakåt men vet lite och ingenting om de som bor här. Känner inte igen ansikten. Kan inte namnen. Ser ut som en fågelholk då någon säger ”Jomen du vet hon?! Den och dens dotter? De skilde sig ju i fjol? Kör en sån bil? Har tre barn som heter bla, bla och bla?” Vet inte. Och känner jag dem inte så är jag heller inte intresserad. Husen däremot, de känner jag. Säg mig var de bor, för husen känner jag till! Jag knyter så lätt an till hus. Skapar historier om människor som bor där och bilder av hur deras relationer till sitt hem ser ut.
Det där huset med så fin form och brutet tak, där färgen hänger i flagor från väggen. Där tänker jag mig att det förra året flyttade in en ivrig småbarnsfamilj. På infarten står ett släp med byggmaterial. Vårystra barn har äntligen fått plocka fram uteleksakerna och spritt ut dem över gården. Drömmar och framtidsplaner i varje vrå som låter huset känna både nervositet och pirrig förväntan.
Det enkla grå enplanshuset. Där bor hon som lusläser varje nummer av Allt om Trädgård. Som tagit tillvara på varje centimeter av sin lilla gård och inspirationsrusigt gjort hörnor för både mormorsrabatter, pergolor, grusbäddar med asiatiska barrväxter, en liten damm och en kryddträdgård med kant av cortenstål. Huset får stå lite i skymundan med all prakt runt fötterna. Och trivs med det, blyg och diskret som hon är.
Hyresrätten som hyser den ensamstående mamman som lämnat både familjekonstellation och villa. I fönstren har hon tänt lampor med mjukt sken. På balkongen i markplan har hon skapat en liten oas för sig och barnet. Redan nu står utemöblerna nyskurade på plats och på det lilla bordet har hon ställt en generös kruka med vårblommor. Jag tänker mig att hon slutat sörja det som inte blev som hon drömt. Hon gläds äntligen åt nuet, njuter av frihetskänslan och den nystart hon står i. Lägenheten gör detsamma.
Det lilla huset av gult tegel där den prydliga farbrorn i stickad väst bor. Han som i samma stund som snön smält från en fläck är där och krattar bort vartenda litet fuktigt löv. Nu står krattan lutad mot garaget i väntan på att den envisa snösträngen vid norrsidan ska tina bort. Han kikar ut bakom den väl strukna bruna kafégardinen varje morgon för att se om det ska gå. Huset står där så tryggt och stadigt.
Med den orubbliga självkänsla som bara någon som aldrig blivit förbisedd kan besitta.
