Dags för tredje och sista delen i inläggsserien om rensningsnormen. De två tidigare hittar du här och här. Det är så roligt vilket engagemang dessa inlägg har gett. Jag har fått både en massa Instagram-kommentarer, DM och mejl som visar tydligt att ämnet berör. Många har uttryckt att de är glada/tacksamma över att få läsa andra vinklar än den vanliga kring rensning. Igenkänning och egna berättelser. Några har kommit med andra synvinklar och tankar som gett intressanta samtal och spännande nya idéer på ämnet. Stort tack till alla er som låtit mig ta del av era tankar.
Det finns så många olika aspekter på temat rensning jag skulle kunna skriva om men det tredje och sista ämnet jag valt att ta upp denna gång är detta; Hur rensning motiveras med att våra saker ”håller oss kvar i det förflutna och hindrar oss från att vara den fria, lätta och lyckliga person vi vill vara.” Är det alltid lätthet och obundenhet vi alla behöver? Och är det synonymt med lycka? Tänk om en känner att världen redan snurrar så fort, och att vi dagligen översköljs med så mycket nytt, att det är skönt om åtminstone våra hem får stå lite stilla. Bära en som-vanligt-känsla. Är en väldigt stressad och känner sig rotlös kanske till och med en viss dos stagnation i hemmet kan kännas vilsamt.
Vad är det som är säger att det är något dåligt att hålla det förflutna i handen? Behöver det vara antingen eller? Vår nostalgi kanske kan vara ett uttryck för att vi längtar efter, och mår bra av, att vara en del i ett tidsmässigt sammanhang. Att få perspektiv genom att låta våra hem både påminna oss om det förflutna, drömma om framtiden och vara i nuet. Jag tror vi är fullt kapabla att hålla dåtiden i famnen utan att tappa greppet om vårt nu. Jag tror vår historia och våra erfarenheter kan vara en väldigt bra grund att stå på medan vi skapar vår framtid. Något som ger stadigt fotfäste medan vi tar stegen framåt genom våra liv.
Det är lätt att gå vilse och tappa bort sin egna känsla då en läser råd som: ”Lägg saker i en låda och har du inte öppnat den på en månad ska du slänga den utan att se vad som är i. Inga undanflykter! Det finns ingen ”bra tidpunkt” att börja. Kör igång bara! Kavla upp ärmarna! Rensa och röj! Låt det gå så snabbt som möjligt och kör bort allt direkt så du inte hinner tänka för mycket eller ändra dig!” Förutom att det kräver en stor dos hårdhet mot sig själv att rensa på det sättet så blir det så märkligt svart-eller-vitt. Var är gråskalan? Minimalistiskt målas upp som ledordet. Även om klivet från ens nu och dit är så stort att det skrämmer en, och kan göra att en knappt känner sig hemma efteråt.
Med det sagt – jag är inte emot rensning. Alls. Att rensa med medvetenhet, vördnad och utgångspunkt från sin egna längtan kan vara en så enormt välgörande process. Det är ett verktyg jag själv använt flera gånger genom livet. Det jag har svårt för är hur onyanserat rensningsbudskapet oftast läggs fram. Som det enda rätta, det vi alla alltid behöver. Det som ska göra oss lyckliga, utan uppmaning om att känna in vad lycka egentligen är för en just nu. Och trots att vi uppmuntras vara rätt skoningslösa mot oss själva längs vägen, och serveras verktyg för att kunna köra över eventuellt motstånd och rädslor.
Viljan att skriva den här inläggsserien kom då jag på kort tid i flera olika sammanhang och kommentarsfält läste ord som snålhet, feghet och hoardervarning då någon lyfte exempel på personer som de inte tyckte rensade tillräckligt. Den sortens enkelspåriga och dömande syn på hur vi var och en väljer att leva i våra hem gör mig illa till mods, nej förresten – förbannad. Jag vill lyfta fler sätt att se på hem och saker, som motvikt. Och som stöd och bekräftelse till de som trots allt vågar välja en annan, sin egna, väg att gå.
För att val kring hemmet ska vara långsiktigt hållbara behöver de byggas på en stadig grund bestående av ens egna behov och längtan, hemmets behov och personlighet och vilka begränsningar/förutsättningar en har. Inte på tvärsäkra råd från ”experter”.
Läs mer om hemmet som kraftplats och hur du kan stärka relationen till ditt hem HÄR.
