Om jag på ett enda ställe till får läsa rådet till kvinnor att inte stressa så mycket före jul så skriker jag.
Allt färre rabblar olika julbestyr de hunnit beta av i helgen på sociala medier numera. Det har blivit fult att bidra till hetsen kring den perfekta julen. Så bra! blir såklart första reaktionen. Men tyvärr håller den hetsen på att bytas ut mot en annan. Inlägg efter inlägg om att allt inte har gått som vi tänkt men att vi är sååå lugna och trygga i att det blir jul ändå. I inlägg där mattor är skrövlade och leksaker ligger framme får det inte bara vara så, utan man betonar nästan tvångsmässigt stöket i texten. Det handlar om hur skönt obrydd man är om röran, hur autentisk man är som vågar visa den och vilken sinnesfrid man känner då man ler i samförstånd åt att smuts är oviktigt och tänder ljus och älskar att vara tillsammans. Oftast följt av uppmaningen till läsaren att stressa ner. Med andra ord – känner du dig stressad så beror det nog på att du är lite ytlig och inte har förstått vad julen handlar om.
Och en annan sak; Lever du som kvinna i en heterosexuell parrelation och känner viss frustration över att återigen vara julens projektansvariga har du säkert fått tipset att bara strunta i att göra saker du alltid brukar göra så din partner får kliva fram och ta större ansvar. ”Vänta ut honom bara, till sist blir han ju tvungen och då är jämställdheten ett faktum!” Jag säger som @jamstalldvardag; ”Det här är eventuellt en möjlig strategi om det som ska väntas ut inte har någon som helst betydelse. För någon. Någonsin.” Vi som vet hur viktig hemmiljön kan vara vet också att omsorgen om det fina, sköna och goda som många gånger ses som obetydligt tjafs och pedanteri har betydelse. Och det blir extra tydligt kring jul.
Dessutom. Lyckas du ändå på detta sätt få lite mindre saker att ordna med inför julen så har den luckan fyllts upp med ett annat uppdrag – att få den du lever med att ta det ansvar som borde vara en naturlig följd av att bara vara vuxen och bo i ett hem. Du blir ansvarig att uppfostra en myndig människa, göra er relation jämställd, hantera kaoset som kommer att uppstå innan han har lärt om och bära tyngsta skuldlasset från omgivningen under tiden. Allt detta genom att avstå från sånt som du tycker är viktigt för julkänslan.
Kanske kändes det mindre energikrävande att bara koka den där knäcken ändå…
Bränns sedan knäcken när du står som ett spöke vid spisen kring midnatt kan du väl bara skifta ditt mindset, småle lite åt hur tokigt det blev och tända ännu ett jävla ljus och påminna dig om hur otroligt lyckligt lottad du är. Svettringar under armarna och ångest över barnens besvikelse är sååå ute och tyder på att du inte har gjort det inre arbetet att förstå vad som är viktigt egentligen.
Stressa inte! Ta inte på dig allt ansvar själv! Sänk förväntningarna! Men förväntningarna är ju fortfarande skyhöga, kanske inte så mycket på Fanny och Alexander-jul men på att vi kvinnor alltid ska hitta orubblig harmoni, ödmjuk acceptans och evig sinnesro oavsett vad normer, strukturer och livet ger oss. Förutom huvudansvaret för julen har vi nu också ansvaret att inte bli stressade över ansvaret. Grattis?
Bakom både idyllbilder och noggrant förklarade stökbilder står vi fortfarande allihop och försöker göra/vara rätt. Vi balanserar på den pepparkakstunna linjen att vara precis lagom inspirerande, lagom insiktsfulla, lagom omsorgsfulla, lagom ansvarstagande, lagom allt. I ett system som är den exakta motsatsen till lagom, särskilt till jul.
Jag vet inte riktigt vad slutklämmen i allt det här är. Kanske tillåtelse? Ibland är den svår att ge till sig själv men vi kan ge den till varandra: Vad du än känner de här sista dagarna före jul är det okej att du känner så, och garanterat fullt rimligt utifrån den situation du står i.
