Jag har så svårt för dagens kategoriska utrensningsnorm. Alla de tvärsäkra råden vi kan läsa och se kring rensning av våra hem känns så onyanserade och rätt hårda. Jag kommer att göra en serie inlägg på det temat här och visa på andra sätt att se på rensning, våra saker och hem.
Du har säkert många gånger läst de populära orden ”Rensa bort allt som inte längre tjänar dig och behåll bara det som gör dig glad”. Jag skulle vilja byta ut dem mot ”Rensa bort det som står i vägen för dig och titta närmare på det som väcker känslor”. För såklart är det tyngande att vara slav under sina prylar och att, utan att egentligen veta varför, spara sånt en är klar med. Men att uppmana människor att bara låta saker få finnas som gör dem glada, ett synsätt där vi bara godkänner och värderar känslan glädje som värdefull? Den typen av råd uppmuntrar flyktbeteende som jag ser det. Inredningsvärldens motsvarighet till det undvikande och förminskande good-vibes-only-budskapet. Spritual bypassing. En kortsiktig genväg till vår längtan efter kontroll, genom avskalad ordning i det yttre. Hur ser det ut inuti? Skulle det egentligen kunna gynna oss bäst i förlängningen att släppa lite på kontrollen, känna känslorna och hitta till roten av kontroll/flyktbeteendet?
Det är skillnad på att släppa saker som väcker osköna känslor för att vi blir påminda om obearbetade minnen eller kanske till och med trauman, och att släppa saker som vi på riktigt är klara med. Saker vi är klara med väcker sällan starka känslor utan snarare likgiltighet. De betyder inget för oss längre och vi har ingen användning av dem. De står bara och tar upp plats i onödan. Den sortens rensning ger ofta en ren, äkta och långsiktig lättnad.
När vi rensar utifrån flykt/kontrollbehov får vi en snabb skön rush och kortsiktig lättnad. Och det är så lätt att nappa på den idén för vi frestas av snabba lösningar och vi vill ju må bra. Men när vi går den vägen så går vi miste om möjligheten att låta något i det yttre hjälpa oss hitta in till känslor vi skulle må bra av att se och bearbeta. Sånt som vi själva ofta är omedvetna om. Den osköna känslan en sak väcker i oss kan vara en viktig ledtråd.
Ett par år efter min farmor hade dött höll jag på att rensa upp i vårt pannrum. Där hittade jag en liten oansenlig prydnadskudde från hennes sommarstuga där jag varit om somrarna som liten. Jag tyckte varken att den tjänade mig eller gjorde mig glad. Snarare pillade den i såret efter förlusten av farmor. Fläckig, fransig och solblekt var den också, så jag gick för att slänga den. På väg ut ur pannrummet förde mina händer kudden till ansiktet och jag drog ett djupt andetag. Minnena och känslorna sköljde över mig med sådan kraft att jag blev tvungen att sätta mig ner på bänken utanför med kudden i famnen. Sånt jag hade glömt fanns plötsligt där igen. Doften av farmors stuga. Bilden av hennes rynkiga smala händer som lade tunna skivor Port Salut på smörgåsrån. Hennes trygga ryggtavla då hon satt på den lilla pallen framför kaminen och lade in mer ved innan jag skulle sova. Hennes röst. Jag trodde jag hade sörjt henne ganska färdigt men den häftiga gråten som bubblade upp ur mitt innersta sa något annat. Det var så vackert och starkt. Allt tack vare en fläckig gammal kudde som enligt dagens utrensningsnorm skulle ha slängts, inte ens av mig, utan av henne själv för länge sedan.
Jag la tillbaka kudden där jag hittat den och flera gånger har jag vänt tillbaka till den då jag har behövt sörja farmor. Doften blir allt svagare. Minnena är redan väckta och insorterade i mitt hjärta. Sorgen är nu mest en varm tacksamhet för att jag har fått ha henne i mitt liv. Snart har kudden helt tappat sin funktion, både som kudde, prydnad och sorgestöd. Då, och först då, ska den rensas ut.
Med yttersta vördnad och tacksamhet <3
Mina inspirationsmejl handlar ofta om snällare mer hållbara alternativ till rensningsnormen för oss bevarare. Skriv upp dig för dem här så hörs vi snart <3
