Det är nära nu. I morgon bär vi in lådorna med samma gamla älskade julsaker som förra året och året innan dess. Krokiga små förskolealster, loppisfynd och högt värderade ärvda julsaker. Julkyrkan som spelar Stilla natt som jag fick av farmor i julklapp som barn. Adventsgran med halmpynt på symaskinen i köket. Hyacinter och enrisknippen. Baka sirapslimpan vi bara äter till jul och advent. Lyssna på julmusiken!
Längtan är så stark just nu och så vill jag ha det varje första advent, men det blir allt svårare. Inte för att jag inte kan stå kvar och njuta av min längtan, utan för att det snart inte finns någonstans att vända blicken utan att få julen slängd över sig med julpyssel-reels och saffranskaka och rakryggade barn i vita strumpbyxor som klämmer kristyr över pepparkakor tillsammans med välfriserade mammor i mörkröd linneklänning till ljudet av softa amerikanska julcovers i slutet av oktober. Jag VILL INTE vattna ur julkänslan genom att bre ut den tunt över ett kvartal. Jag vill inte bli blasé och jag vet att jag inte är ensam.
Såklart får var och en göra precis som man vill med sina egna jultraditioner. Såklart. Men ju mer trenden går mot att tidigarelägga allt som är fint och roligt och längtansfullt, desto svårare blir det att vara den som vill njuta av längtan först. Hur blundar man sig igenom en hel månad? Så i praktiken får inte alla göra som de vill. Vi som vill längta fram till advent har väldigt litet utrymme att slippa undan. Julen hetsas på oss i förtid vare sig vi vill eller inte.
Nå. Jag kommer hur som helst att glädjas enormt åt att starta advent i helgen. Tända första ljuset, kupa händerna runt första koppen jul-te och tappa andan till Sanna Nielsens O helga natt. Hos mig har längtan fått bo hela hösten och i helgen blir den mött.
