Här firar vi höstlov fortfarande. Pumporna står kvar vid bron, små låtsasspindlar och garnspöken hänger kvar i salen och när det på Instagram börjar det pratas om novent, julstjärnor och lussebulle-bak dagen efter Halloween, då funderar jag över varför vi har så bråttom. Ett bra sätt att pigga upp den trista mörka november, javisst. Men då känner jag mig som Alfons Åbergs farmor och tänker att det är bra att ha tråkigt ibland.
Vardagsschemat är rätt fullspäckat för de flesta av oss redan. Novembers mörker låter oss slippa passa-på-känslan som det ljusa halvåret manar till. Novembermånaden är som gjord för stillhet. Dunkel, duggregn och geggig mark bjuder oss på inomhustid. Varma drycker, en hög med böcker, tupplurar och långa filmer under en filt. Vila och lugn innan december med alla härliga advents- och julförberedelser börjar. Jag tror på att glädjen över advent, eller vadsomhelst egentligen, blir ännu starkare då vi får längta lite först. Trots att så många av oss är uttröttade, stressade och önskar fler pauser i vardagen så står vi inte ut med det fyra veckors ”tomrum” som november bjuder oss på. Det tycker jag är intressant.
Ibland gör sig november till och bjuder på aprikosfärgad morgondimma över viken och åkrarna medan frosten glittrar i det vissna gräset. Naturen är inte färglös i november, den bara går från skarpa kontraster till tusen mjuka samstämmiga nyanser ur den bruna färgskalan. Nu börjar också tiden då alla faluröda hus får lysa lite extra varmt och inbjudande i allt det milda.
Jag drar djupa andetag av den svala fuktiga luften då jag går ner till hönshuset på morgnarna. Doften av våt mossa och multnande löv i november – mums!
Som jag berättade tidigare så förlorade vi tyvärr en höna för ett par veckor sedan och bestämde oss för att skaffa en tupp i hopp om beskydd åt dem. Nu har han flyttat in!
En riktig gentleman är han. Kanske ingen tuff beskyddare direkt (inte än i alla fall, han är så ung så det kan ju ändras) men en hejare på att leta mat åt tjejerna. Och världens snällaste. Då jag slänger ut majs åt dem att leta i gräset så plockar han upp majskorn, gör det där extra förnöjda skrockandet som hönorna verkar tycka är oemotståndligt, och när de kommer rusande så lägger han ner majskornet för dem att ta. En gång såg jag honom till och med låta Tutan plocka majskornet direkt ur näbben på honom. Så fin!
Tur att vårt hönshus är välisolerat för han sätter igång och gal därinne redan vid fyratiden på morgonen. På dagarna är han ganska tystlåten men några gånger per dag så kommer en radda levnadsglada kuckeliku. Jag tycker så mycket om att höra det ljudet in till huset. Om jag sitter och stressar med något i jobbet och hör honom gala blir jag påmind om att det som känns stort i mitt huvud faktiskt inte är så stort. Han tar mig tillbaka till jorden och verkligheten.
En annan sak jag tycker om är hans blick. Många hönor och tuppar har ju lite stirriga ögon men hans ögon är stora och bruna. Han liksom ser snäll ut. Och visst är han vacker! Även han klär i november. När frosten ligger på backen så lyser han ikapp med de faluröda husen.
