Det kan verkligen vara både en välsignelse och en förbannelse att vara högkänslig. För det allra mesta känns det som en välsignelse. Jag kan glädjas så intensivt åt småsaker som många inte ens skulle lagt märke till. Jag kan se skönhet i det mest ordinära. Jag har en stark empatisk förmåga som jag är stolt och glad över. Med rätt förutsättningar blir jag ofta så uppslukad av mitt arbete att jag glömmer tid och rum. Men just idag känns högkänsligheten som en förbannelse. Jag känner mig bara så trött och sliten. Alla göromål känns som en kamp. Hudlös och med gråten alldeles under ytan, utan någon egentlig anledning. Utan skyddande filter. Som att en enda artikel till om rasism, sexism, förtryck eller klimathot alldeles skulle kunna ta knäcken på mig.
Då är det så lätt hänt att jag försöker kämpa hårdare. Bara ta mig i kragen och rycka upp mig! Som alla andra tycks göra. Skuldbelägga mig själv för att jag inte mår så bra som jag har det, eller för att jag har det bättre än jag kanske har gjort mig förtjänt av. Men det fungerar ju aldrig. Det går inte att piska fram inspiration och ork. Jag måste helt enkelt respektera den del av mig som skriker stopp. Jag kan inte producera något bra hur mycket jag än kämpar. Visst kan jag fortsätta sätta ena foten framför den andra och hasa fram men vill jag bjuda på dans i stället – ja då är det bara att vänta till jag kan höra musiken igen.
Denna insikt kom rätt krasst till mig då jag hamnade i en utmattningsdepression för ett par år sedan och jag förstår nu. Jag kan acceptera det i tanken och till och med tycka att det är ganska självklart. Men i hjärtat känner jag ändå ibland ett sting av dåligt samvete då jag ger mig tillåtelse att stanna upp. Kanske till och med lite skam för att jag försöker ta hand om mig själv då det finns så många andra som har det sämre och skulle behöva omvårdnaden mycket mer än mig. Känner du igen dig i något av det här? Har du hittat ett sätt att komma ur det? Hur kan man få en insikt från förnuftet att landa och rota sig i hjärtat?
15 svar
Hej Nina! Du vet ju att du och jag är lika i det här. Och precis som du säger så är det ju en välsignelse för det mesta. Jag har också dagar eller delar av dagar som jag bara måste stänga in mig och sova bort några timmar då intrycken har varit för många. Men å andra sidan tänker jag att jag ska vara glad att det blir sådant tvärstopp ibland. Det är ju kroppens sätt att säga stopp, nu räcker det! Jag tar hellre någon bromsdag eller bromsafton då och då än att bli totalt knäckt under en lång period som jag också har provat på. Det skullr nog vara sunt för många andra att också ha såna här introverta dagar då man stänger ute så mycket som möjligt, men alla märker det inte lika tydligt som vi som har denna gåva av högkänslighet.
Yoga och meditation är min medicin. Och acceptans. Kram till dig, kusin Ida
Tack fina Ida. Jag håller med dig, det är ju såklart klokt att backa lite då man känner det här motståndet så tydligt och vore det en vän som berättade det för mig skulle jag tveklöst ge det rådet men tyvärr är det inte lika enkelt att tillåta sig själv.. Men jag blir bättre och bättre på det 🙂 Meditation tycker jag också är ett bra sätt att landa i sig själv och lyssna in det man behöver höra. Gärna guidade meditationer som hjälper mig att lättare stänga ner tankebruset. Jag är glad att du har hittat ditt sätt!
Stor kram på dig!
Hej! Vad bra du beskriver det! Har själv varit i samma situation. (utmattning och högkänslig) Min vändning kom när jag såg ordet acceptans framför mig och insåg att jag måste acceptera att när jag kände som du gör nu, var inte att lägga in en ny växel, utan bara vara mig där jag var/är och vila genom att ta hand om mig själv utan dåligt samvete.Kram Ingegerd
Så fint att du har hittat och landat i ditt sätt att hantera detta! Jag kommer närmare och närmare jag också, tålamod och acceptans!
Kram på dig Ingegerd
Tack för att du delar med dig. detta är så viktigt. Din beskrivning hade kunnat varit min bara det det att jah fortfarande inte tycks förmå mig att just stanna upp och invänta musiken. Ska försöka tänka så nu.
Stannar nog hemma imorgon.
Å det är verkligen inte enkelt. Allt och alla i vårt samhälle tycks säga precis det motsatta – kör på. Tänk inte så mycket. Känn inte så mycket. Visa kroppen och själen vem som bestämmer. Att då gå emot allt detta och våga göra på ett annat sätt, det är svårt och kräver både mod och styrka. Det finns tröst i att vi faktiskt är många som går eller har gått igenom samma situation och jag tror precis som du att det är viktigt att vi vågar fortsätta prata om det. Släppa skulden. Kram
Hej, jag känner också igen mig väldigt mycket. Jag har därför svårt att hitta min plats i samhället, också för att jag har ett handikapp som inte syns så värst men gör mig trött och inte kan jobba hursomhelst. Men jag vet samtidigt att jag kan så mycket mer, har så mycket mer att tillföra samhället, bara jag inte måste vara som alla andra utan jobba på mitt sätt. Jag tycker förutom yoga meditation som andra beskriver att bara lyssna in sin egen magkänsla, hur man är och vad man behöver, inte så mycket framåt utan här och nu.
Min läkare som berättade om hsp för mig sa att det behövs fler som oss i samhället <3
Tack för en jättefin blogg, bodde jag inte så långt ifrån skulle jag kommit till gårdsbutiken!
Kram, Caroline
Nej men oj, jag har visst missat din kommentar Caroline, ber om ursäkt!
Det där tycker jag är så sorgligt – den där känslan som både du och jag och garanterat många fler känner – att man vet att man har mycket att ge ut i världen bara man får chansen att göra lite på sitt sätt men samhället är inte uppbyggt för några som helst variationer. I arbetsannonserna är det alltid samma egenskaper som efterfrågas, passar man inte in på det så är man inte intressant. Tänk vad världen skulle kunna bli mycket bättre om vi tog vara på allas unika förmågor i stället för att försöka pressa in alla i samma form…
Hoppas du hittar en bra väg som passar dig <3 Kram!
Men det kanske inte är en insikt från förnuftet. Det kanske är en vetskap, från hjärtat. Stanna där. 🙂
Tack för din input! Kanske är det så men för mig brukar insikter och vetskaper som sitter i hjärtat inte ge skuld utan bara kännas rakt igenom rätt och självklara. Har nog en liten bit kvar att gå men närmar mig med stormsteg 🙂
Hej
Blev glad när jag hittade din hemsida. Jag bor i Obbola men hade inte en aning att din gårdsbutik fanns.
Känner igen mig i mycket av det du beskriver om din livssituation, jag har nyss sagt upp mig från ett arbete jag haft i 40 år, efter två långa sjukskrivningsperioder, arbetsträning och allt vad det innebär.
Jag har börjat fundera på vad jag ska kunna göra i framtiden ( webshop, gårdsbutik i vårt fritidshus dit vi hoppas kunna flytta) och har många liknande tankar som du tydligen omsatt i praktiken.
Problemet är bara att jag har inte en susning om hur jag ska komma dit , och vet inte om min energi räcker…
Har du butiken öppen någon gång under hösten?
All lycka till, hälsningar Carin
Hej Carin!
Så trevligt att en Obbola-bo hittat hit 🙂 Förstår verkligen dina funderingar. Det är inte (och ska kanske inte alltid vara) ett lätt beslut att ta att starta egen verksamhet med allt vad det innebär. Särskilt då man inte känner sig så stark och har blivit lite tilltufsad av livet. Jag grubblade länge och väl innan jag bestämde mig. Det som hjälpte mig att ta beslutet var insikten att det ju faktiskt inte måste vara ett val för livet. Jag testar det här nu för annars vet jag att jag alltid skulle gå och undra hur det hade varit, och jag ångrar inte en sekund. Men det betyder ju inte att jag alltid kommer att göra detta. Om ett halvår kanske det är något annat som drar i mig och då får jag väl ta en ny väg. Hoppas du hittar en väg som känns bra för dig!
Tyvärr har jag stängt gårdsbutiken för denna säsong men om det är något särskilt du är intresserad av så går det jättebra att höra av sig så får du komma hit och kika 🙂
Lycka till till dig också!
// Nina
Hej! Jag tror det viktigaste en kan göra är att förlåta sig själv för att en inte är perfekt. Jag jobbar på det hela tiden. Jag vill också passa på att säga att du gör ett jättebra jobb som inspirerar andra till att bry sig. Jag ät väldigt glad för att blivit utnämnd till hållbarhetsinspiratör tillsammans med dig! Allt bäst och heja dig! /Cajsa
Å wow, tack! Och detsamma vill jag säga till dig. Kikade in på din blogg – bara så bra och genomproffsig. Heja!
Tror du har helt rätt i det där att det mycket handlar om att en har en inpräglad osund duktighetsroll i bagaget som en varken behöver eller ska leva upp till. Det är nog bara att fortsätta vara vaksam på det och jobba mot en sundare, mera hållbar självbild.
Allt gott till dig!
Ja jag är så enig! Det är jättesvårt, men vi ska segra ✨ Vad kul att du tyckte om min blogg också:) Ha en toppendag- vi hörs:)