Det är ingen hejd på min vårlängtan nu. Det lilla smakprovet av värme vi fick häromveckan väckte mig ur vinteridet och jag kan inte somna om. Snön smälte i rasande tempo och små, små ljusgröna krokuspiggar stack fram ur det bruna gräset i rundeln. Sedan kom kylan tillbaka och allt står nu och stampar.
Min bästa trädgårdsvän den här tiden på året är den grova gamla isbillen som ”alltid” har stått i ladugården. Jag gissar att den från början mest användes vid vinterfiske och säljakt men kanske också för att hacka bort envis april-is här på gården? Så fort en fläck av grusgången kikar fram är jag där och hackar loss isskorpan runt ikring för att hjälpa solen på traven. Vet inte om det var vårvinter-ivern som var extra kraftfull i år eller om tidens tand helt enkelt hade tagit sin sista tugga på det gamla handtaget men nu lossnade det till sist. Nednött av fyra generationers händer och över 100 års gnagande väder har det hållit imponerande bra. Vilken kvalitet!
Metall-delen är handsmidd, allra mest troligt av smeden här i byn. Handtaget gissar jag att gammelfarfar slöjdade till själv. Det som finns kvar av det fick agera förlaga då Micke en dag satte sig ute på gården och täljde ett nytt. Ämne till det nya handtaget var en träbit som morfar börjat förbereda för över ett halvsekel sedan. Nu när vi går igenom sakerna i ladugården kom nämligen en liten släde fram i ljuset, och uppe på den låg några förberedda träbitar som verkar vara avsedda för att ersätta de spjälor som saknas ur slädens sarg. Väldigt väl torkat trä och stenhårt att tälja i, men himla bra på så vis att det kommer att sitta ännu bättre fast i metallhöljet då det får komma ut och utsättas för fukt och därmed svälla lite.
När handtaget var färdigt och satt på plats fick vi också användning för ett annat roligt fynd från ladugården. Vi hittade en metalldunk som var så rostig att det inte gick att läsa den stansade texten som beskrev innehållet. Vi gissade på diesel eller nåt liknande tråk men när vi luktade i det lilla rosthålet upptill så kände vi att det var linolja! Den måste ha stått där ute sen Adam var länsman men jag har aldrig förut känt nån linolja dofta så otroligt gott och friskt! Vi hällde upp linolja i en plastpåse som vi knöt tätt runt handtaget så att hela täcktes och ställde isbillen upp och ner en vecka så träet fick suga åt sig ordentligt.
Nu kan kommande generationer också hjälpa vårsolen på traven, förhoppningsvis hundratals gäckande aprilmånader framåt i tiden.
Ömsint bevarande kittlar förundranseffekten i mig. Dig också? Då kommer du att ha glädje av boken jag skriver om bevarande hellre än rensning. Skriv upp dig för mina inspirationsmejl här om du vill bli meddelad när den finns att läsa.
