För sex-sju år sedan köpte vi norra Europas fulaste krikonträd. Magert, krokigt, glest och oproportionerligt. Vi placerade det framför växthuset och några år senare kom vi ju på att vi skulle anlägga odlingsbäddar där så krikonträdet hamnade mitt i trädgårdslandet. Bära eller brista tänkte vi. Det bar, men barkade också iväg. Trädet fick ju plötsligt löjligt mycket mer näring än det skulle ha och började växa i ultrarapid. Våren efter såg det nästan dött ut men spirade ändå nog för att vi skulle behålla det lite till. Sedan har det varvat mellan att spela dött och skjuta skott som en galning om vartannat.
Förra sommaren sköt den plötsligt iväg ett kraftigt rakt toppskott högt upp i luften med en plym längst upp. Det såg ut som att det stod nån slags exotisk palm uppepå trädets huvud. Palmen gick av i vinter och nu verkar trädet ha bestämt sig för att mer anta formen av ett japanskt bonsai-träd. Det här trädet gör som det vill helt enkelt men vårt tålamod och passion för udda typers bevarande belönas rikligt just nu.
För det är fullständigt översållat av blommor. Det svävar ett vitt milt doftande blommoln i vår köksträdgård som gör precis allt vackrare. Jag kan knappt slita ögonen från det. Vilket är bra eftersom blomningen kommer att vara över om några dagar, det har redan börjat snöa små blad ner över ringblomsplantorna.
Några krikon har vi aldrig sett skymten av under de här åren, det hade ju varit trevligt att få smaka. Men jag kan ärligt säga att jag nöjer mig med blomningen. Och underhållningsvärdet i att aldrig riktigt veta vad detta träd ska hitta på härnäst.
