Vi har ynnesten att ha bekanta med en stuga i fjällen som vi kan låna då och då. I helgen bar det av dit. En så otroligt mysig stuga, precis så där perfekt operfekt som en stuga ska vara för att man ska få den rätta känslan. Små pruttinutter och frisedurer överallt. Vissa som hängt med länge, vissa lite nyare. Saker som tydligt hör till fjällmiljön, saker som fått flytta hit. Gott om omsorg men ingen pretention. Och minnen från golv till tak.
Det är som att det opretentiösa smittar av sig. Allt känns bara… lättare på nåt vis. Små enkla stugor ger mig liksom tillåtelse att inte försöka så hårt hela tiden. Inte kolla hur mycket socker det är i juicen och flingorna eller tänka att vi borde haft mer grönsaker till middagen eller bråka när det slinker ner ett par nävar godis redan före frukost.
Inte väga in något annat i valet av kläder än att det ska vara lagom varmt och mjukt. Hemma känns det viktigt att välja noga och göra fint omkring mig. Även om jag älskar att göra just det så njuter jag av att under ett par dagar inte ägna en enda tanke åt det faktum att sängkläderna vi packat är väldigt omaka och att våra badlakan har stora fula reklamtryck.
Ibland mår man bra av semester också från sin största passion.
Det smittar av sig på min insida också. På lördagen åkte Micke och barnen iväg till slalombacken. Jag åker inte slalom men hade tänkt att jag skulle ta en rejäl långpromenad för att komma ut ändå. Men då jag blivit själv i stugan, gjort mig kaffe, stoppat in lite mer ved i kaminen och satt mig i en fåtölj med telefonen så kände jag hur otroligt skönt det var. Och att jag, om jag skulle vara helt ärlig, mest planerade in den där långpromenaden för att jag kände att jag borde. Man kan ju inte åka till fjällen och bara sitta inne!
Men som @broderauttexten uttryckte det nån gång: ”Borde och måste är två as som inte är bjudna på mitt kalas”. Och jag satt kvar. Rörde mig knappt ur fläcken förrän de andra kom hem igen. Det enda ”ute” som blev av för mig den dagen var att se ut genom fönstret och njuta av utsikten över fjällen. Och jag fick inte ens dåligt samvete!
På perfekt stylade, repfria och tillrättalagda platser kan man känna att man inte riktigt lever upp till standarden med alla sina skavanker. Men på så här tillåtande platser som är charmigt småspretiga och glatt rymmer både nytt och gammalt, praktiskt och opraktiskt, yvigt och diskret – där går det snabbt att höra till. Med mänskliga brister och allt. Så oändligt skönt.
Önskar du mer inspiration kring hur hem kan skapas för en tillåtande känsla? Hur du kan bygga en kärleksfull relation till ditt hem? Skriv upp dig för mina inspirationsmejl här.
