Jag har just nu svårt att tänka på något annat än vår sommarstuga. Går i något sorts konstant inspirationsrus, ser bilder för ögonen hur det skulle kunna bli och drömmer om känslan som stugan ska få. Snäll, tillåtande, mysig, lättsam och skönt operfekt. Jag finkammar Instagram, favoritbloggar, Pinterest och gamla nummer av Gård & Torp på inspirationsbilder. Och secondhand-annonser efter inredning och prylar som saknas.
Om jag ska försöka sammanfatta känslan jag längtar efter så vill jag verkligen att den ska vara sommarstuga. Vi bor ju till vardags i ett rustikt gammalt hus med en hel del tyngd och pondus, och det älskar jag. Men i stugan längtar jag något annat. Den är som sagt byggd 1969 men har inget original kvar förutom fönstren och två innerdörrar och de är äldre, antagligen återbruk från andra hus som användes vid stugbygget. Då det inte finns något original att bevara och ingen tydlig ursprungstid kan vi lika gärna bestämma själva och jag tror vi leker att stugan är byggd på 30-40 talet istället. Med en rejäl misch-masch av stilar, som det brukar byggas upp över tid i gamla sommarstugor. Tänk småblommiga tapeter, lätta gardiner uppsatta med vajer, flugsmälla i pastellig plast på en krok i köket, lätta möbler från olika tidsepoker, hyllpapper/-bård med glatt mönster, en liten raspig radio på en hylla, omaka kaffekoppar, en doft av tant, blocktvål och hav. Typ så.
Vi kommer att använda det vi redan har så långt det är möjligt och låta detta ta tid. Men några saker är det lite mer bråttom med och det är till exempel soffa/fåtöljer till vardagsrummet som vi hoppas ska bli klart under Kristi himmelfärdshelgen. Jag kollar Marketplace ungefär 20 gånger per dag och tänk dig lyckan när jag hittade det som måste vara bästa uppfinningen hittills – en gungfåtölj! Det bästa ur två världar liksom. Gungstol men mjuk. Och den är så himla fin. Liten och nätt. Tyg med bladmönster i en milt grön kulör och stomme i björk med välvda armstöd. Se bara vilken goding!
Visst ser du det framför dig? Hur jag gungar sakta i denna med korsordstidningen i ena handen och kaffekoppen i den andra? Med sommarpratare och måsskriande i bakgrunden? Jag ser det i alla fall alldeles väldigt tydligt. Det gjorde jag genast då jag såg annonsen. Min inredningshjärna funkar så. Det handlar inte bara om stillbilder utan hela scenarion, med både bild, ljud, smak och doft. Kunde inte riktigt sluta le då jag fick hem denna godbit och fick slå mig ner för första gången.
Och då kan du ju föreställa dig min eufori då jag snubblade över en annons med det som skulle kunna bli gungfåtöljens match made in heaven. En gungstol med nästan likadan stomme men sits och rygg av sadelgjord och hemvävt 50-talstyg i grått och blekgult. En där ett av barnen eller Micke kunde gunga intill mig. Kolla in karamellen!
Blev liksom tungandad och skrev genast med darrande händer och frågade om den fanns kvar. Det gjorde den och jag fick köpa den! Säljaren föreslog att jag skulle hämta den morgonen efter och vi kom överens om att jag skulle betala med swish då. Jag svär på att jag blev blankögd av lycka.
Men så. Ett par timmar senare kom ett meddelande; ”Tyvärr så är gungstolen såld och hämtad ikväll.” Den besvikelsen. Jag svär igen på att jag blev blankögd igen. Först av ren sorg men sedan också av irritation. Så himla dålig stil att lova och sedan sälja till någon annan utan att ens höra av sig så jag fick en chans! Jag hade gärna betalat tredubbelt mot vad hon begärde, hoppat in i bilen direkt och hämtat den, betalat i förskott, vad som helst. Men nu fanns inget att göra. ”Sorry” fick jag till svar.
Jag vet att det bara är materiella ting. Och att det nästan är skamligt att klaga över något så trivialt som en möbel, särskilt med allt som pågår i världen just nu. Men det kan inte hjälpas. Lite till behöver jag sörja bara. Sedan fortsätter skattjakten.
