Precis när vi stod i den här årstidens mest fulländade vackerhet – då senvåren möter försommar – och både gullvivor, äppelträd, hägg, smörblommor, hundkex och syren blommar samtidigt här vid södra Västerbottens kust. Och havet är blåare och grönskan grönare än det ens går att försöka drömma ihop en iskall februaritisdag. Då bestämde sig mamma jord för att trycka på svalkans pausknapp och vi får njuta lite längre.
Vid morgonkaffet igår plingade en notis på mobilen som berättade att jag minskat min skärmtid med i genomsnitt två timmar per dag. Nästan två hela arbetsdagar på en vecka. Kanske är det tack vare naturens och trädgårdens dragningskraft just nu. Jag tror också det beror på att den plats på nätet som jag har funnit inspirerande, kontaktskapande och lärorik alltmer fylls av hätska dömande tvärsäkra attacker kors och tvärs uppblandat med en sammanflytande massa av likriktade intetsägande ytor. Så fort jag går in så dras jag såklart med. Det liksom mörknar inuti ju mer jag scrollar. Allt styrt av företagsjätten som vet exakt hur de ska hala in oss och få oss att fastna där även om vi mår dåligt av det.
Då är det tacksamt med en förtrollande juni som stöd i frigörandet. För ärligt talat – alla dessa reels, oavsett hur snyggt gjorda de är och hur trendande bakgrundsmusik de har, kan inte alls tävla med en stund under ett surrande fluffigt äppelblomsmoln. Spydiga sarkastiska diskussionstrådar kan det definitivt inte. Och när fomo-stressen börjar ha släppt taget inser jag att det inte bara är skönheten som lockar mer. Jag mår faktiskt också bättre av att krypa runt och rensa ogräs i grusgången, spola gegga ur frösåddskrukor, kånka skrot ur ladugården, kratta jord i ösregn och kärra runt hästskit bland odlingarna tills axlarna värker än av att göda min kategoriska sida eller proppmätt kolla på ännu en snitsig reel. I alla fall just nu.
Just nu vill jag bara hänge mig åt juni.
