Det kom ett slagregn igår och det både jublade och led trädgården av. Många pioner var nästan överblommade och släppte alla sina blad i en ljusrosa driva i grusgången. Men några tappra lite yngre förmågor höll fast i sina så dem plockade jag in till köket. Så de kunde få mer stillhet sin sista tid och kanske få leva nån dag extra.
De gamla tåliga trädgårdsväxterna är ju mina favoriter. En anledning till det är att de ofta blommar fullständigt överdådigt under en väldigt kort tid och sedan är det över.
Vi åker bort en sväng till veckan. Hade jag vetat att pionerna kommer stå kvar och blomma ett bra tag till hade jag nog inte funderat på den blomning jag missar. Men nu när jag vet att det är ett helt år till nästa gång så ser jag till att verkligen se dem innan jag åker. Känna på de lena bladen. Begrava ansiktet i fluffet och dra djupa andetag. Och, som varje år, förvånas över hur något så maffigt kan dofta så diskret.
Jag tycker om det bitterljuva och förgängliga för det hjälper mig att prioritera njutet och glädjen.
