Tåliga mormorsväxter, det är min grej. Mitt ointresse att pilla med ogräsrensning och gödsling denna försommar, de senaste veckornas obarmhärtiga hetta och min ovilja att slösa dricksvatten på prydnadsrabatter har skiljt agnarna från vetet i vår trädgård kan man säga. Hela familjen stjärnflocka, som annars gärna skryter om sin anspråkslöshet, flämtar dramatiskt och slänger sig med anklagande blickar ner på jorden när jag går grusgången förbi pannrumsväggen. Men aklejan som blommat över för länge sedan står kvar och skapar sirliga frökapslar över gröna blad. Och den ensamma självsådda fingerborgsblomman hejar glatt på mig från sin magra dammiga jordplätt.
När jag vandrar vidare förbi pannrumsknuten står de ännu mer råbarkade typerna där, förtäckta i romantik. De bägge pionerna jag satte för ett par år sedan med försäkran från handelsträdgården om att de var vita doftpioner, kompenserar för det faktum att det var de inte alls, med att grönska och blomma så fint helt utan omvårdnad.
Intill blommar de stora himmelsfärgade blåklockorna som mamma satte för länge sedan. Uppvärmare inför överdådet som väntar längre in i hörnan – Alba Maxima, den vita bondrosen. Den som säger att rosor är känsliga och krävande har inte mött den här gräddfluffiga hårdingen. Hon hör till familjen buskrosor men sträcker sig ledigt ända upp till pannrumstaket snabbare än vilken bortklemad klätterros som helst.
Hon har drabbats av rosenstrit i flera år men det hindrar henne inte det minsta från att bjuda på kaskader av cremevita doftande rosor. Jag hade planer på att sätta någon fin marktäckare vid hennes fötter men innan jag kom mig för så lockade hon själv dit vilda gelikar till sällskap – pigga prästkragar och sötaste förgätmigej. Ännu ett exempel på hur bra det kan bli när man inte lägger sig i, för finare hade det inte kunnat bli.
På andra sidan om söderfönstret hittar vi den tuffaste av dem alla – den urgamla bondpionen som planterades av min mormor Agnes för ett helt gäng decennier sedan. Hon är fullständigt omringad och intrasslad av ljusblå knölklocka, en annan typ med ljuvt utseende men krigiskt sinne. Den stryper ut de flesta i sin framfart och är fullständigt omöjlig att bli av med. Men det småler bara bondpionen överseende åt. Henne rår de inte på.
Det blir så tydligt varför det är en lysande idé att omge sig med tåliga mormorsväxter, särskilt med tanke på att vi måste vänja oss vid perioder av torka och vattningsförbud på grund av klimatförändringarna. Namnet mormorsväxter antyder något lite rart och pluttinuttigt men de här skönheterna står ofta kvar i naturen långt efter att både människor och hus har lämnat gården. Pastelligt romantiska ja, men de tycks vara lika hårdhudade överlevare som värsta kaktusen.
