(Fortsättning på reflektioner kring första avsnittet av den amerikanska realityserien ”Den svenska konsten att döstäda” där de besöker Suzi, 75 år. Tidigare inlägg hittar du här och här.)
Jag blev glad att se att det finns en psykolog med i rensningsteamet! Så värdefullt att deltagarna får stöd i att hantera allt som bubblar upp till ytan under en rensning, tänkte jag. Få syn på sina mönster och öva på att lyssna och lita på sin egna känsla.
I ett riktigt fint samtal med psykologen berättar Suzi att hon undanhåller delar av sig själv från andra. När hon känner sig ledsen isolerar hon sig hemma för ”They don´t want to hear I´m lonely… I find people don´t really want to be around sad people.” Något hon har internaliserat sedan hon som barn användes som underhållning i sociala sammanhang. Att underhålla och göra folk omkring glada har hon sedan fortsatt med på olika sätt livet igenom. Hon berättar att alla sexskämt hon kör är hennes sätt att avleda från det hon egentligen drömmer om – sann kärlek.
”That´s the only dream I have left.”
Modiga fina människa som vågar vara så sårbar och öppen! Särskilt hon som har för vana att dölja allt som inte är glatt. Hur kommer teamet att använda den här vetskapen när de ska döstäda tänkte jag intresserat. Hur kommer de att med hemmets och sakernas hjälp påminna Suzi om hur värdefull och älskvärd hela hon är, inte bara den del som står för glädje och underhållning?
Men nej. Ingen belyser det rejält kymiga faktum att den känslosamma genomgången av hennes livs minnen nu förpackas till just lättsam underhållning. Inget av det Suzi berättat om nämns mer i programmet och det märks heller inte av på något sätt i det rensade, stylade hemmet. Dessutom avslutas alltihop med att de ordnar ett överraskningsfirande för Suzi.
Där hon får stå på en scen och underhålla.
Med skämtsamma sånger om sex.
Efteråt säger hon att hon känner sig melankolisk, och de symboliskt träffande orden ”The show is over”. Då får hon svaret ”Nooo, its only just begun! My god! Come on!” Hon plockar förstås tillbaka sin uppskattade glada sida och berättar att hon har fått jobb där på krogen. Hon ska underhålla. Under Happy Hour (ironin). Hon säger med tårar i ögonen hur tacksam hon är för att hon fått hjälp att öppna upp sitt liv, genom att göra sig av med sitt liv…
Jag går sönder.
4 svar
Hej! Men fy fasen så hemskt att läsa om rensningen hemma hos damen. Stackars henne, jag känner medkänsla och sorg. Jag kommer inte att se programmet alls. Det räckte med att läsa det du beskrev.
Har sett så många annonser för lägenhets och husförsäljningar och kan bara konstatera att det mesta ser likadant ut ” grått/vitt/svart och där det är så opersonligt och avskalat att jag spyr.
Likadant med program från England, Sverige, Australien där många ska bygga nytt. Det finns undantag såklart men mycket blir totalt avskalat och ”kallt”. Oj, tappade tråden lite men ville bara säga det jag sade.
Tack för din kommentar! Jag tänker att det viktigaste, det enda viktiga egentligen, måste vara att möta längtan och behov hos människan som bor på platsen. Vill hon ha det avskalat och neutralt för att må bra så är det rätt. Vill hon ha det brokigt och späckat med minnen så är det rätt. Vill de verkligen hjälpa tror jag mer på att stärka hennes tro på sin egna känsla och förmåga, inte bekräfta hennes osäkerhet genom att göra allt utan hennes inblandning. Tack igen för dina tankar <3
jag tror det är bara fake och om människor går med på det i programmet, tja då får de väl skylla sig själv, ingen har väl tvingat de att vara med. och det är klart att det är ’happy end’, för annars skulle ingen titta på programmet. de visar ändå bara de succeér. men som sagt, det är bara show.
Nej såklart har ingen blivit tvingad att delta men jag tror det är svårt att i förväg föreställa sig exakt vad som ska hända och hur det kommer att kännas. Tror också det är lättare sagt än gjort att ”bara säga nej” när man står där i sitt kritiserade stök med tre personer som kallar sig experter medan man har en eller flera kameror mot ansiktet. Men jag håller med, det är bara show. Det är just det som känns så sorgligt. Tack för att du delade dina tankar!