I helgen åker vi ut till stugan och hämtar julgranen vi valde ut redan i somras. Men fram tills den kommer in så njuter vi såklart av adventsgran. Det började vi med för några år sedan och nu vill jag aldrig vara utan. Ett så fint sätt att möta längtan till grandoft, men ändå inte ta in den stora julgranen alltför tidigt. Jag tycker om att längta efter den och vänta med att ta in den tills en eller två dagar före julafton.
För att inte slösa på levnadskraftiga fina granar så brukar vi välja någon som växer för nära en större gran. Har man inte egen skog så kan man spana efter en liten dikesgran som ändå ska tas bort med tiden.
I adventsgranen har vi tidigare år hängt de allra finaste julkulorna vi har, de gamla från Mickes farmor. De ligger kvar i sin originalask med texten ”Julen 1953” i snirklig handstil på locket, och det gör mig glad i hela kroppen. Sedan vi fick katterna har vi inte vågat använda dem. Men i år tror jag vi säkrar upp och knyter fast den stora julgranen i gardinstången med fisketråd så de får komma till glädje igen. Adventsgranen får vara fin med loppisfyndat halmpynt som jag tycker passar så bra i köket.
På tal om katterna. Då jag och Agnes gick upp i skogen och hämtade den här lilla granen så valde hon noga ut en ännu mindre pytte-gran också, för hon tyckte bestämt att katterna måste ha en egen gran. Väl hemma dekorerade hon den med röda träpärlor och så satte vi den i den allra minsta sötaste adventsgransfoten jag sett. Också den ett loppisfynd från flera år tillbaka.
Och visst hade hon rätt. Förutom jul-namnskyltar och julmatta till matskålarna så måste katterna ha en egen gran. Det syns ju hur tydligt som helst.
