Under min barndom fanns den här gamla resväskan uppe på kallvinden och nu är det jag som förvaltar den vidare. Älskar att den aldrig slängts under alla dessa år och att till och med nyckeln finns kvar, nogsamt knuten i handtaget med en snörstump. Jag skrev för några år sedan om att vi har en påskstol. Det här är vår påskväska. Så mycket roligare att plocka fram då det är påskpynts-dags än vilken praktisk plastback som helst tycker jag.

Tänk om den kunde berätta vilka äventyr den varit iväg på och vem av mina släktingar som kånkat runt på den. På den här resan skulle hen dessutom släpa runt på två kolli till:


Väskan är inköpt på den gissningsvis väldans förnämliga sadelmakeriaffären K.L. Moritz i Umeå som etablerades 1905. Jag tänker mig att den trippen in till stan var ett litet äventyr i sig. ”Nej, imorgon är det jag som tar hästen in till stan och skaffar resväska!” Vad var det för årstid? Vilket väder? Många Umeåbor i farten denna dag, att nicka artigt åt då en korsade Rådhustorget? Fanns det fler väskbutiker eller var det raka spåret till K.L. Moritz som gällde? Fanns det många resväskor att välja på? Kändes valet självklart då ögonen föll på den här otympliga bjässen? (Som i och för sig kan ha ansetts nätt i jämförelse med koffertarna på hyllan intill.) Vem var det som stod där och fingrade på låsen och provlyfte den och till sist plockade fram plånboken? Någon med gott omdöme i alla fall, för den är av utomordentlig kvalitet! Spännenas fjädrar fungerar felfritt så här många decennier senare. Undrar hur hen hade reagerat om hen fått veta att ättlingar på 2000-talet skulle skatta den högt och använda den till förvaring av kära påsksaker?



Och jag undrar hur många av de väskor vi shoppar idag som kommer att bevaras, hanteras varsamt, och tacksamt plockas fram av människor som lever om hundra år. Jag fantiserar om att leva i en värld som ser inköpet av en väska som ett val för livet. Kanske till och med flera liv.




