Resa tillbaka till barndomen

När jag var liten spenderade jag nån vecka mest varje sommar med min kusin Terese och min farmor i hennes sommarstuga några mil från oss. En rar liten stuga som farmors föräldrar byggde nån gång på 20-/30-talet. Tillbyggd och lite omgjord här och där genom årtiondena till en sån där härligt hemtrevlig misch-masch som det tenderar att bli i gamla sommarstugor om de slipper totalrenoveringar. Jag älskade att vara där. Och farmor – hon fick liksom en annan blick, ett annat steg och ett annat röstläge där än i sin lägenhet. Det gick inte att ta miste på hur hon älskade den där stugan. Hennes kraftplats.

Då farmor dog för elva år sedan blev stugan till salu och jag var helt övertygad om att någon skulle köpa den för tomtens skull (egen strand och bara en halvtimme från stan), jämna den lilla stugan med backen och sätta upp ett modernt året-runt-boende. Du förstår nog min lycka då det visade sig att de nya ägarna inte ville ändra nåt särskilt alls. De har redan en egen stuga några tomter bort och tänkte att farmors stuga skulle passa bra för vänner och familj att bo i då de kom på besök.

När jag fyllde femtio i februari var en av gåvorna från Micke att vi skulle få hyra farmors stuga ett par nätter nu i sommar med alla barnen. Det blev några av sommarens årets finaste dagar för mig. Är du som jag en sann nostalgiker – följ med på en liten rundtur i stugan som hyser tre generationers barndomssomrar.

Overkligt mycket fanns bevarat precis som det var. På den här lilla uteplatsen har jag klunkat i mig stora mängder mormorssaft med smultronsmak, ur ljusblå mugg med handtag av hammarplast. Solen hettande i nacken. Farmor mittemot med kisande varma ögon under solhatten.

Innanför ytterdörren väntar stugans gladaste rum. Här inne stod farmors säng och vid det lilla bordet åt vi middag de dagar vi inte satt ute. Farmor ständigt med ett öga ut mot viken och alla sjöfåglar. ”Där har vi en ejder tror jag!” Hon tyckte mycket om djur och fåglar var nog hennes bästa.

Farmors tavlor, broderier och annat hantverk hänger kvar. Så många detaljer som låter mig resa tillbaka till minnen jag inte visste att jag hade.

Efter glad-rummet kommer det lilla köket som verkligen ser exakt ut som på farmors tid. Till och med kylskåpsmagneterna är samma. Rätt säker på att hon virkat fjärilen och jag tror faktiskt den lilla hatten i cernitlera är en egentillverkad present från mig som barn. Som du ser var jag den goda smakens företrädare redan då!

Den lilla tittskåps-tavlan pillrade jag intresserat på många gånger då jag var liten. Gulliga små hemtrevliga saker och allmoge-stil. Klart jag gillade.

I köksskåpen finns både hyllpapperet, hyllbården i plast och den svårbeskrivna stugdoften kvar. Liksom lätt instängd men ändå ren, lite sötaktig gräs- och blocktvålsdoft. Och farmors rosa Oil of Ulay-hudkräm från flaska av tjockt frostat glas med svart plastkork. Allt sammantaget den snällaste doften i världen.

Här i köket finns också en liten garderob/skrubb där husets enda leksaker fanns förvarade i en gammal skokartong; några blekta spadar till sandstranden, några leksaksbilar i metall och nån i plast, en liten boll som jag tror farmors dvärgpudel Smulan råkat göra pyspunka på och en vit pipleksak i form av just en pudel. Det fanns också två badmintonracketar, ett med flera trasiga strängar och det andra med ännu fler trasiga strängar. Och en skev sprucken fjäderboll till. Jag tror det var allt i leksaksväg, ändå kan jag inte minnas att vi nånsin hade tråkigt.

Här inne hängde också två gamla tunn-nötta plyschbadrockar som jag och Terese hade på oss mellan baden, en ljust och en mörkt gammelrosa. Och ett par trubbiga skinnsandaler med knyt från ca 60-tal vars töntighet vi fnissade åt där på 80-talet men som hade varit rätt härliga retrosandaler idag. Här stod också en skotskrutig dra-maten-vagn som farmor välvilligt skickade med oss då vi fick i uppdrag att gå in till samhället och handla. Den var så pinsam så när vi kommit en bit på vägen gömde vi den i diket, bar kassarna själva och packade över varorna just innan vi kom tillbaka till stugan.

Härligast av allt i denna skrubb – tapeten och linoleumgolvet som jag antar är original från byggåret. Eftersom jag alltid har älskat gamla hus och saker, och inget fanns kvar i original i mitt egna hem, så var jag så fascinerad av det här minns jag.

Det här fick min nostalgi att slå frivolter. Receptet på äppelkaka som farmor skrivit upp från en Elna Karlsson som i sin tur tycks ha fått det av en Ruth? Att hon sedan gått tillbaka till lappen och skrivit GOD med en annan penna. Att den har fått sitta kvar här på väggen genom 24 år och ett ägarbyte! Jag var sugen på att plocka ner lappen och fota av receptet men det kändes lite som att bryta förtrollningen så jag lät bli.

Sista rummet var det mest omgjorda med nya tapeter, ny kamin och andra möbler. Ett runt bord stod här vid fönstret förr också, osäker på om det är samma som nu, med fyra grönmålade tolvslåstolar. Där brukade vi sitta om kvällarna och spela farmors fia med knuff med små konformade pjäser av trä i en blå plåtburk för vaniljsocker.

Här inne sov vi också, jag och Terese, i en utdragbar bäddsoffa. Med utsikt över den gröna kaminen som stod och sprakade i hörnet. Den lilla pallen med vita ben och röd sists där farmor satt och la in vedträn och tittade på elden. Hennes trygga ryggtavla. Sedan satte hon sig på sängkanten och läste Gud som haver med oss. De gula sänglamporna sitter kvar på garderoberna och den vackra bonaden har fått komma in från uthuset och hängas här.

Älskar att de efter omtapetseringen satte tillbaka de gamla gardinerna som farmor omsorgsfullt broderat Linneablommor på.

Jag trodde jag skulle bli gråtig då jag kom till stugan men dagarna var fyllda av glädje av att ha hela familjen samlad. Vi badade, spelade spel och gjorde små utflykter så allt fokus låg där.

När vi skulle åka hem och alla hade packat ihop och satt i bilarna så kände jag starkt att jag behövde gå tillbaka och vara på platsen själv ett par minuter. ”Jag har nog glömt att fota framsidan, kommer snart.” 10 sekunders stillhet ensam med platsen, sedan kom tårarna. För mitt i allt det härliga kändes det också lite som att ta avsked från farmor igen.

Då vi till sist backade ut på den smala grusvägen och jag följde stugan med blicken tyckte jag mig nästan se henne stå vid husknuten och vinka hejdå. Som hon alltid gjorde.