Här har jag läst in texten åt dig som gärna vill släppa skärmen med blicken en stund:
Jag känner sån respekt och vördnad för gamla slitna saker. Förundras över att det här porslinet har genomlevt så mycket och ändå står det stadigt här. Med ärr som bevis för sin livslängd. Som ett välanvänt ansikte dekorerat med livets fåror och rynkor.
Visst är det intressant att vi intalas sträva efter att verka yngre än vi är? Vi ska försöka ge intryck av att ha levt mindre? Ha mindre av den klokskap vi bara kan få genom livserfarenhet? Färre upplevelser av sorg, smärta och överlevnad. Färre gapskratt, kärleksrus och kisande mot solnedgångar. Ju äldre vi blir desto fler unika skärvor håller vi ihop.
Tänk om vi ostört fick glädjas åt skönheten i det.
