Solrostider

Först – tack för all pepp och fina ord efter mitt förra inlägg! Det är så himla roligt att få höra att det jag delar kommer till användning eller inspirerar <3

Idag hade jag bokat in några timmar av ingenting. Det är då jag fylls på. Det är då jag får bra idéer. Och det känns viktigt att just boka in den tiden. Annars är det lätt hänt att en tänker ”När jag fixat det, det och det så ska jag unna mig en stunds inspirationstankande.” Att falla in i den där gamla fällan där konkret produktivitet är det enda som räknas. Men så tar att-göra-listan aldrig slut så den energi- och inspirationspåfyllnaden bara skjuts fram medan kraften, arbetsglädjen, och faktiskt också produktiviteten sakta dalar. Dumt.

Att boka in ingenting betyder sällan att jag inte gör något. Det betyder bara att jag låter mig själv göra exakt vad jag har lust med. Det lustfyllda får gå före allt som jag ”borde” göra. I morse var det kameran och trädgården som lockade. Ljummen augustiluft och daggvått gräs. Blicken drogs till ladugårdsväggen där solrosorna äntligen börjat slå ut. Här skuggar träden ända till eftermiddagen/kvällen, därav den sena blomningen.

I augusti är nog solrosor mina favoritblommor i trädgården. Här på bilden ser du sorterna Autumn Beauty och Italian White. Jag har också satt några mörkt roströda Velvet Queen men de har inte slagit ut ännu. Dessa är så vackra mot den gamla slamfärgsmålade timmerväggen. Den mörkgula jag beundrar på bilden här nedan är också en Autumn Beauty, det är nämligen en fröblandning så varje blomma som slår ut blir en överraskning.

Ser du slipstenen i förgrunden? Den har alltid suttit där och när jag var liten så var vev-stören kvar också så den gick jättebra att slipa knivar och yxor med. Definitivt något vi ska fixa då de andra stora projekten är avklarade. Dessvärre har gjutjärns-tråget under stenen, där vattnet ska vara, helt rostat sönder. Vet du var man kan få tag i ett sådant idag så snälla berätta! Skulle bli såå tacksam. Inne i ladugården har vi hittat flera små nernötta slipstenar. Tänk så många yxor, liar och knivar som slipats här sedan 1800-talet.

Grova gamla timmerväggar. Finns det något tryggare att luta ryggen emot? Inte för mig. Det känns som att jag förutom den kraftiga väggen har mina förfäders armar om min rygg. De som noga valt ut och tagit ner träden, dragit hem dem med hästen genom skogen, gjort timmerstockar av dem, burit och lagt dem på varandra en efter en, målat väggen vackert varmröd. Gång på gång genom 130 år. Så mycket arbete, tid och omsorg som sitter i en gammal timmervägg. Klart den känns trygg och närande <3