Växthuset har på många sätt varit en plats för arbete de senaste åren. Workshops, systercirklar och senast Äkta Möten. Det har varit fint och känts så meningsfullt, men nu när det sett ut som det gjort i världen senaste tiden och jag lagt mitt fokus på min kurs, så har växthuset känts lite tungt och övergivet. Saknat tydligt syfte och blivit identitetslöst på nåt vis.
Jag har suttit en del här inne under vårvintern och funderat över hur jag skulle vilja använda det nu. Ställt mig själv många av de frågor jag använder mig av i vägledning kring hemmet som kraftplats;
Vad längtar jag efter? Redan kring årsskiftet så satte jag orden mod och humor/skratt för det här året. Modet cirklar runt andra områden i livet men skratt och lätthet tänker jag ska få ta mer plats här. Jag önskar mindre arbete och mer lekfullhet här inne. Lite mer färg och mer lätthet och njutning.
Vilka begränsningar har jag/vill jag unna mig? Jag vill inte lägga pengar på detta utan bara använda sådant som redan finns här. Jag vill inte göra nåt jättestort tids- och energikrävande projekt utan mest mindre förändringar bara.
Står något i vägen? Energi- och tidsmässigt nej, men fysiskt – den fina men otympliga och opraktiska snickarbänken som tog upp större delen av norrgaveln och gömde nedersta delen av fönstret. Den var fin som sagt, men för låg och opraktisk för att arbeta vid och hade mest fungerat som avställningsyta. Bra att ställa fika och skapandematerial på då jag höll möten här inne men nu kändes den bara i vägen. Det tunga och robusta bidrar också till en tyngre känsla i rummet, så det var dags för den att flytta ut. Jag la ut en annons på Marketplace och den hämtades samma dag. Skönt!
Sedan var det dags att skapa! Jag hade sån himla tur och fick tre vackra dynor med bolstertyg via en Marketplace-annons i höstas. Det där med Marketplace ändå – himla bra verktyg! De har legat i växthuset och vädrat ur sig hela vintern och nu skulle de äntligen få komma i bruk! Sökte med ljus och lykta efter en liten fin säng att lägga dem i tills jag kom på att farmors gamla säng ju stod längst in i ladugården bland en massa bråte. Fick hjälp av Micke att klättra in i röran, bära ut delarna, rengöra, skruva ihop och ställa den på plats. Bara för att upptäcka att den visst var större än jag trodde, så det var bara att kånka ut den igen. Nu står den alldeles innanför portarna till ladugården och är alldeles väldigt i vägen. Nå. Ett senare problem!
I stället hade jag sån tur att mina föräldrar hade en liten tältsäng i sin gäststuga som de ville bli av med. De fula utvikbara benen dolde jag med en flammig udda linnegardin från vår tyglåda och sedan kunde jag äntligen lägga dynorna på plats. Tre på varandra. För att det är skönt. Och för att flirta lite med sagan om prinsessan på ärten. Den stora bolsterkudden vi har på golvet framför öppna spisen i salen kan få bo här i växthuset sommartid då vi ändå inte eldar så mycket. En avklippt loppad spetsgardin fick komma upp i fönstret. Kistan som jag fått av en bekant som inte ville ha den kvar passade perfekt som nattduksbord under fönstret. En bukett vitsippor, en ljusstake, ett knippe knoppande häggkvistar, några böcker, skrivbok och pennor i hyllan över sängen och så var den första delen av kraftplatsen klar!
Jag tog en snabb bild med mobilen i dunklet och lade ut på Instagram och blev helt överrumplad över gensvaret. Det blev min med råge mest gillade bild någonsin. Det är rätt lustigt egentligen. Ibland planerar man, gör fint, fotar, väljer ut bilder, redigerar, skriver genomtänkta välarbetade texter och responsen blir njah. Men så tar man en snabb mobilbild och slänger in ett par rader i förbifarten och så väller gensvaret över en. Otack är världens lön 😉
Hur som helst. På andra sidan norrfönstret ställde jag i ordning ett litet planteringsbord, ett symaskinsunderrede med grånade brädor till skiva som jag hade som tv-bänk för 20 år sedan. Den som spar, och så vidare. Mer rimlig och mer praktisk arbetsyta än snickarbänken känner jag.
Resten av växthuset var fortfarande kaos men igår hjälpte Milton mig att ställa soffan och bordet på rätt plats igen. På sikt tror jag att jag vill göra mig av med kökssoffan, ställa ett lite nättare bord här och kanske korgstolar eller liknande som är sköna att sitta en längre stund i. Men det beslutet ska jag klura på ett tag till.
Jag flyttade runt, rensade ut och ställde i ordning. Spikade upp krokar här och där och en lång knoppbräda över fönstren vid planteringshörnan där jag hängde en ”gardin” av gamla vattenkannor. Bar ut lite krukväxter inifrån och även sådderna som stått i pannrummet. Det känns så skönt och inbjudande här nu! Det enda som saknas är all grönska. Jag känner mig ivrig att byta ut jorden i trågen och hinkarna och plantera ner tomatplantorna. I helgen kanske.
Sedan återstår bara den sista delen i skapandet av en kraftplats – firandet och vårdandet. Det är lätt hänt att en bockar av sitt projekt som färdigt och sedan hoppar vidare till nästa. Och nånstans tappar en bort gåvan av att stanna upp och fullt ut glädjas åt, använda, vårda och njuta av sin kraftplats. Det är ju så en besjälar den och ger den liv. Vad är annars vitsen?
