Den här duken som jag hittat second hand för några tior är en av mina stora duk-kärlekar. Jag tror det till stor del är kontrasterna som tilltalar mig. De sirliga blommorna i kombination med de ordnade räta linjerna. De pastelliga färgerna i kombination med de glada färgerna och det bruna och lågmälda. Det är liksom inte en lagom duk. Utan en där kontrasterna väger upp varandra och skapar harmoni.
Det känns som att den är gjort för att ligga här. De grågröna bladen är så fina mot vårt bord. Det rena, mjuka och gulliga mot det grova och slitna. Och den passar så fint mot farmors ljusstake som ju alltid har sin givna plats här på bordet.
Jag tycker om att föreställa mig hur gammalt hantverk har blivit till. Jag skapar mig en person bakom hantverket. Ser framför mig hur denna kvinna velat skapa något fint till sitt hem. Tittat på olika mönster och landat i just detta. Lagt broderigarner mot varandra och kommit fram till just den här färgställningen. Suttit böjd över tyget timme efter timme och broderat varje litet stygn. Till sist klippt den sista tråden, hållit upp duken framför sig, rätat på ryggen och konstaterat att nu är den helt klar. Strukit den och lagt ut den mitt på bordet. Låtit den dekorera hennes hem en tid. Jag ser granntanter komma över på kaffe, nickande stryka händerna över stygnen och kanske inspireras att själva starta igång ett nytt skapandeprojekt.
Att investera i dessa årsringar till sitt hem är ett så fint sätt att både förgylla och fördjupa sitt egna hem, och att hedra den som ligger bakom hant(konst-)verket. Hon som inte har ättlingar som vill eller kan behålla det hon skapat. Nu finns det någon som gläds väldigt åt hennes flinkhet. Och klimatpåverkan är minimal. Och duken ser ut att trivas hos oss. Win-win-win-win.
