Maj månads första vecka, det är den ful-fina tiden i Västerbottens kustland.
Tussilagons naiva gula solar står i dikesrenens grå hinna av vägdamm och gamla bussbiljetter.
Hönsen jordbadar med samma iver som mellanstadieelever vattenbadar under klibbiga högsommardagar. Som jag gläds med våra befjädrade damer – söndergrävda rabatter till trots.
Allt färglöst är ännu färglösare. Och allt med färg pratar i versaler.
Under vår gamla bondsyren skymtar hoprullade vitsippeblad i fjolårsgräset. Men längs ladugårdens skuggsida står den smutsiga, sockriga snödrivan hög nog att se in genom fönstret.
Jag längtar så hett efter riktig vår och grönska. Samtidigt ger trädgårdens fyra taniga krokusar större trädgårdseufori än vilken överdådig rabatt som helst gör i juli.
Och på köksbordet står de naiva gula små solarna i naggad äggkopp. Det är ändå mer fint än fult, alltihop.
