Vår älskade Doris blev påkörd förra fredagen och lämnade oss, tre dagar före sin treårsdag. Denna udda lilla katt med sin ulliga päls och svansen i en styv båge fram över ryggen. Hon med det ljusa jamandet som alltid sökte ögonkontakt och såg rakt in i ens själ. Rädd för det mesta men ändå äventyrare. Rädd för de flesta men trygg hos oss. Och fullständigt förälskad i Agnes. Det gör ont att se barn sörja, och att sörja själv.
Men sorgen är ju samtidigt vacker. Den är ett kvitto på att vi fått ynnesten att älska någon. Den lämnar inget utrymme för något konstlat. Sorg skalar bort pålagda skal och lämnar en hudlös och skör. Sorg skakar om oss och hjälper oss se vad som är viktigt. Sorg pekar på kärlek och död pekar på liv. Det är fint att mötas och hålla varandra där.
När vi tagit avsked lindade vi in Doris i ullfilten hon brukar ligga på och begravde henne under den lilla lönnen vi planterade förra våren. Det känns värdefullt att ha en plats att gå till. Och runt om kvittrar, kryper och spirar det som om inget hänt. Det tror jag Doris skulle tycka om.
