Äkta möten, äppelkransar och äventyret som är livet

Tror inte jag har berättat här på bloggen om mitt nyaste kreativa projekt Äkta Möten. Jag har ju hållit både kreativa workshops och systercirklar ett tag nu och nu var tiden kommer för att sätta ihop de bägge och samtidigt skapa en mer bestående cirkel. En och samma grupp kvinnor som ska ses varje månad under ett års tid och kombinera meningsfulla och innerliga samtal med den roliga, läkande och vackra kraften i kravlöst skapande. Igår var vår första träff.

Jag hade fyllt bordet med paradisäpplen och pysselmaterial och så skapade vi kransar och annat medan vi pratade om hur vi kan visa oss själva omsorg genom att göra höst i våra hem och våra liv. Plocka in mer av naturens och årstidernas cykler i vardagen. Såklart åt vi äppelpaj och drack te också.

Jag och Agnes hade tjuvstartat och pysslat ihop varsin krans redan några dagar innan så jag satt mest och pillade med lite rönnbär och njöt av att bara vara där i skapande-bubblan med de andra. Det var en väldigt lugn kväll med stilla och skön energi. Lite trevande som det brukar vara sådär i början då man ska lära känna varandra. Det är så skönt med sammanhang då det kan få vara lite tyst ibland tycker jag. Tillåtande på nåt sätt. Var och en pysslar med sitt mellan samtalen och ingen behöver krysta fram tomma ord. Så mycket kan sägas utan ord och ibland behövs luckorna för att de ord som redan sagts ska få sjunka på plats.

Jag stupade i säng efteråt. Varm, glad och tacksam och så ända in i bängen trött. En känsla jag har blivit rätt van vid under mina år som egenföretagare. Jag som egentligen är introvert och har betydligt mycket lättare för att uttrycka mig i skrift än i ord, får liksom puls inför varje sån här träff jag håller. Ju viktigare och starkare det jag ska göra känns i mig desto starkare blir anspänningen innan, och tröttheten efteråt. Och det här projektet känns just så i mig. Viktigt och starkt.

Så varför håller jag mig inte bara till att sitta här i min bubbla och skapa och skriva i stället för att utsätta mig för det andra? För att jag bara måste. Längtan och glöden är större än nervositeten. Har jag nu valt att följa hjärtat så vill jag göra det fullt ut. Om än ett litet steg i taget. Och för varje gång jag tar ett litet steg till så upptäcker jag att jag överlever. Jag klarar det faktiskt. Och jag älskar det.

I morse röjde jag upp i finstöket i växthuset och satte mig en stund för att smälta, fira lite inuti och skriva lite kom-ihåg-saker i ett brev till mig själv inför nästa gång jag ska hålla i något och känner mig nervös innan. Praktiska småsaker kring fikat, tidsupplägget och sånt. Men också, och framför allt, de ord som jag vet att jag behöver höra då pirret är som störst. Jag tänker att ingen vet bättre än jag vad jag behöver i det läget, så jag kan ge de orden till mig själv.

Det här känns inte så lite sårbart men jag tänker att det kanske kan inspirera någon så… Här får du läsa det första och viktigaste stycket i mitt brev till mig.

Du är inte alls perfekt men du är extremt modig. Du gör det här. Trots alla rädslor. Trots att du egentligen hellre skriver än talar. Trots risken för missnöje, skvaller eller att någon gottar sig i dina lärdomar längs den snubbliga vägen. Trots att du får lägga så mycket av din energi. Trots att det knappt lönar sig ekonomiskt. Du gör det. För att du brinner för att skapa trygga sammanhang för kvinnor att stärka sig själva. För att själen och hjärtat och universum säger att du ska. Fantastiska du!

Har du skrivit den typen av kom-ihåg-brev till dig själv nån gång? <3