Sitter just nu i stugan med ett litet vinglas och kvällsjobbar en stund. Det blev en… spännande… bilresa hit. Vi tog med oss Verakatten för första gången (Doris är hemma med husvakten) och Vera älskar inte att åka bil. Hon bad högljutt om nåd hela vägen. Vi försökte lugna och trösta. ”Snaaart är vi framme Vera. Det här går braaaa.” Men hon fortsatte skrika. Så när vi var bara några minuter från stugan blev Vera tyst och en pikant doft spred sig i bilen. Hon hade ju varit nödig hela vägen! Stackars liten. Så frustrerande att försöka göra sig hörd och ingen fattar något. Hon var helt slut då vi kom fram.
Efter middagen åkte Micke och barnen iväg för att se fotbollen så jag och Vera blev själva här en stund. Jag diskade undan och packade upp det sista och dammsugade trots att det inte var smutsigt. Det är som att jag vill städa bort hela känslan från förra gången vi var här och myrorna kryllade runt här. Den oroliga obehagliga energin hänger liksom kvar lite i luften här inne. Då hjälper det att ta hand om. Göra de där vanliga rutinerna och visa sig själv att det trygga finns kvar. Som att diska och lägga en ren handduk över. Riva bort bladen på almanackan till rätt datum och ställa skor på sin plats i skohyllan.
Det känns också fint att pyssla om och tillföra liv. Fylla skålen i köket med färsk frukt. Plocka in friska blommor och spela skön musik för rummen. Så det gjorde jag. Och satte mig sedan med kaffekoppen och en bit choklad och lyssnade på vad stugan hade att säga. Det känns redan bättre. Vi hittar snart tillbaka till varandra och hur det var innan. Kanske kommer vi till och med närmre, som de flesta gör som tar sig igenom utmaningar tillsammans.
