Denna varma sommar spenderas många stunder vid havet. Aldrig är vi väl så tacksamma för att bo två stenkast från havet som nu i julihettan. Vi undviker trängseln och stojet mitt på dagen och går ofta ner på morgonen eller kvällen i stället.
Den lilla traktorvägen/stigen längs åkern mellan vår gård och vattnet kallas ”Tå”, tydligen ett rätt vanligt namn för fägata förr i tiden. Den har funnits länge, kanske lika länge som gården? Eller längre. Tänk så många fötter, av både människor och djur, som har trampat på denna mark genom alla år. Trötta och pigga. Glada och ledsna. I arbete och ledighet. Just här segnade en av morfars bröder ner och dog en morgon i början på 50-talet då han skulle hjälpa mormor bära ner mjölkhämtarna. Andra gånger har badsugna barn sprungit nerför stigen på lätta fötter. Jag själv till exempel. Det känns speciellt och fint att nu få gå här med min familj. Fler fötter, tassar och minnen åt stigen.
Badgladast i vår familj är Agnes och Micke. Han är en van vintersimmare som rest runt i världen och varit med i olika vintersimmarevents och tävlingar och även arrangerat egna här nere i viken. Agnes verkar ha ärvt hans köldtålighet och badglädje. Det är så fint att se dem leka loss i vattnet tillsammans. De har så kul ihop. Knas och boll.
Jag och Milton är lite mer försiktiga i vatten, vi stannade på stranden och var publik denna gång. Och tröstade vall-katten Vera som ofta följer med till stranden under högljudd klagan. Hon tycker alla ska hålla ihop och att vi gott kan hålla oss hemma på trygga gården. Alltid.
Jag är något av en badkruka men då det är så hett som denna sommar badar även jag. En morgon vaknade jag tidigt och smög ut i den ljumma morgonen och tog en springtur. Bultande varm gick jag sedan rakt ut bland bryggorna och sänkte mig ner i vattnet. Det är något särskilt att sitta viktlös i svalkande vatten en solig julimorgon då det känns som att bara jag och måsarna är vakna.
Vackra älskade by.
