Den svenska konsten att döstäda, hetsen att släppa taget

Har du sett första avsnittet av amerikanska realityserien Den svenska konsten att döstäda som går på SVT? Tre ”experter” bestående av en designer, en ordningsexpert och en psykolog åker runt och hjälper olika amerikaner rensa hemma utifrån metoden beskriven i boken Döstäda – ingen sorglig historia. Du som har följt mig ett tag vet kanske att jag tycker många av budskapen som cirkulerar kring rensning i hemmet är enkelspåriga och rent ut skadliga.

Såklart var jag nyfiken på den här serien. Skulle den bidra till en djupare syn på våra sakers värde i våra liv? Tveksam men ändå försiktigt hoppfull såg jag i morse första avsnittet, där de besökte en härlig färgsprakande 75-årig kvinna som hette Suzi. Jag skulle kunna göra minst 15 inlägg kring det som hände under det här avsnittet (och det kanske jag gör!) men det jag vill prata om först är en liten del som jag direkt reagerade starkt på.

Nämligen när hon tillsammans med experterna gick igenom vad som skulle vara kvar och inte bland hennes saker. Grön lapp för att behålla, röd lapp för att släppa. Hon hade inga problem med att sätta röda lappar på saker, visade inga tecken på att vara överdrivet sentimental eller besatt av sina saker.

Så höll någon upp en handstickad filt och Suzi lös upp och sa ”Oh, my grandmother made this!” Hon tog filten i famnen, kramade om den och sa ”I can´t give it away”. Det fanns ingen tvekan om hur viktig den filten var för henne. Ett så fint och sant ögonblick. Men ordningsexperten skrattade till lite och pekade på att den ju hade ett hål i sig. ”I know, I know. But it´s grandma!” Som svar fick hon att det kan vara knepigt att göra sig av med sentimentala saker men ibland måste man ändå ta de svåra besluten och släppa taget. Hon hade ju en annan filt från mormor som var hel. Suzi sa att hon längst bak i hjärnan förstod att experten hade rätt så filten rök. Oåterkalleligt borta.

Men vad i helvete?

Vad sa hennes hjärta klart och tveklöst? Varför var inte det viktigt? Lägg av att ifrågasätta hennes vilja att bevara sin mormors hantverk!

Tänk om filten hade hål för att den var så älskad och flitigt använd.

Tänk om de hade hjälpt henne att få den lagad i stället för slängd. Eller frågat henne hur det skulle kännas om hon fick hjälp att laga den själv. Erbjudit henne möjligheten att knyta an till sin mormors minne så och samtidigt sätta sitt egna, nuets, avtryck i filten?

Tänk om de hade frågat henne vilken känsla det där minnet av mormor gav henne, var i hemmet hon ville ha mer av den känslan, och frågat om hon vill låta filten bidra där.

Tänk om hon åtminstone hade fått lägga den åt sidan en stund och ta det här beslutet i sin egna takt!

Den andra filten förklarades intressant nog av experterna vara så viktig att rummet måste rensas på andra minnen så den kunde framhävas ordentligt. Den med ett (lättlagat) hål i sig var så värdelös att de måste övertyga henne om hur fel det vore att låta den finnas kvar…?

Jag känner så mycket med Suzi och hoppas innerligt att hon inte ångrar sig <3